Göteborgsposten – 27 november 1866, sida 1

fruktan; jag skulle tro att hans vålnad kunde komma och besöka mig. Han var min trolofvade. I — Ni brydde er ej om honom, gemälte Herbert Dane i det han förvånad betraktade henne. — Deri ligger det. Hade jag brytt mig om honom, skulle jag sakna honom mindre — om ni kan förstå en sådan känsla. Nu tänker Jag så mycket mera på honom. — Men ej för att viga er vid hans minne. Säkert kan detta ej vara er mening? — Kanhända icke. Jag känner mig så olycklig i detta hus, att jag tror om någon komme och frågade mig om jag ville lemna det med honom, skulle jag göra det. Dock ej med er: ni var i förbund med mig att utöfva detta bedrägeri mot Harry. Jag ber er om förlåtelse för att jag säger detta, mr Herbert Dane! Jag fruktar ni skall ej förstå mina känslor, men jag kan verkligen ej hjelpa mig sjelf. — Adelaide, min älskade, jag tror att jag förstår era känslor; jag inser deras giltighet och beklagar er; men de skola törsvinna i samma mån som den skakning era nerver erfarit försvinner. För närvarande vill jag ej vara enträgen; jag vet att ni älskar mig; att ni.i hela veriden ej älskar någon annan, och jag är nöjd med att afbida min tid. Han talade med öm försigtighet. Adelaide höll upp sina händer framför ögonen; hon älskade honom verkligen, honom och ingen annan. Han tog ett steg mot henne, men liksom om hon fruktat för sin egen svaghet, reste hon sig från sin stol och flydde ut ur rummet, der