Göteborgsposten – 27 november 1866, sida 1

vid hon nästan sprang emot lady Dane, som inträdde i detsamma. — Mr Wild finner ej min man så bra denna morgon, anmärkte hon till Herbert. Jag tror. vet ni Herbert, att han oroar sig sjelf öfver att ej Geoffey låter höra af sig. Lady Dane hade rätt i sin törmodan. Lord Dane var ej endast orolig, utan försvagad; det hade varit tillräcklig tid, som han trodde, för Geoffrey att ha fått del af nyheterna. — Geoffrey borde ha skrifvit åtminstone, om han ej hellre velat komma, anmärkte han samma afton till lady Dane; det är just likt honom. Åck! Geoffrey Dane kom, alltför snart. Icke han öjelt, utan hvad som var qvar af honom. Han hade rest till trakten kring Rom och vid sin ankomst dit blifvit angripen af en at dessa elakartade febrar, som ej äro sällsynta i detta klimat, och inom tre dagar var han död. Brefvet, som lord Dane skrifvit och hans bankirer fortskaffat, hann ej fram i tillräcklig tid, och han dog okunnig om en brors öde. Hans tjenare Wilkins sände de olyckliga nyheterna till lord Dane. Redan då den pröfÅd sadren höll brefvet i hand, var den döda kroppen på väg hem, för att begrafvas, efter att ha blifvit förd ombord på fartyget i Civita Vecchia. Huru underbart hemska läto ej dessa nyheter för det förvånade grannskapet! Den ena brodrens död töljande så tätt på den andres lät dem erfara en känsla at ett slags vidskepelse. Ånnu mera sorg och dysterhet