Göteborgsposten – 26 november 1866, sida 2

made ned mellan hennes fingrar; i andra hand är jag or. saken till Harrys död, ty jag kunde ha sändt hjelp till honom i tid och jag gjorde det ej. Det skall bli en börda på mitt samvete för alltid. Huru skall jag kunna bära det? Jag skulle ej kunna lefva om de anklagade mig tör det. — Hon tog sina darrande händer bort från sitt ansigte och såg då att ännu en åhörare var närvarande som hon ej väntat. Det var Herbert Dane. Han hade kommit in utan att höras under hennes utbrott af sinnesrörelse och stod lutad ötver lady Danes stol i stum förvåning. Liksom om hans närvaro återkallade henne till själsnärvaro, stötte hon bort mr Wilds hand med en an tydan att ämnet var nog afhandladt, hennes ansigte jemnades och han satt lugn som en bild. — Jag skall snart vara alldeles bra, mr Wild. Tala ej vidare om min helsa, ifall ni behagar; Geoffrey Dane skall vara hemma om ett par dagar, och det skall ej bli så dystert här hemma. Ah, är det ni mr Herbert Dane? Jag ber om förlåtelse. Hon reste sig till hälften från sin plats för att besvara hans helsning; det var med någon förvirring, tycktes det, som hon såg hans framsträckta hand. Sällskapet skingrades. Läkaren gick, med hennes besynnerliga ord anklagad fortfarande ljudande i sitt öra, ned för att göra sitt dagliga besök hos lord Dane — som ej upphört att vara patient och hvars helsotillstånd var mera vacklande än verlden kände till — och lady Dane steg ned med honom.