Göteborgsposten – 26 november 1866, sida 2

estertryck åt sina ord. Lady Dane betraktade henne under tystnad från sin stol på andra sidan om kaminen. Någon stor och hemlig sorg tynger er, lady Adelaide. Lyd en erfaren mans råd, min dyra unga lady; yppa denna sorg. Sedan man en gång uppenbarat de der frätande sorgerna som trycka en, förlora de hälften at sin skärpa. Hennes enda svar var en rörelse, uttryckande den plåga hon erfor. Hon höll sina magra händer framför ögonen och darrade häftigt. — Och då någon sjelfförebråelse är blandad med sorgen, bör den tramlör allt yppas, ty det ligger i naturen at all sjelfforebråelse att ötverdrilva; forttar man med sin tystnad i sådant fall, blir den en gam som tär på lissandarne. Se så, låt mig våga en gissning och hjelpa er. De hårda ord som framkastades emot er af lord Dane ha fästat sig i ert samvete för att plåga det. Är det ej så? Ilan alluderade på vissa ord uttalade af lord Dane under hans utbrott af sorg och vrede, när han först fann att hennes förnekande att ha bevittnat någonting på bergshöjden var falsk; han förebrådde henne att i andra hand ha varit den som mördat hans son. Hade hon omtalat hvad hon såg, så att man kunnat skynda till Harrys bjelp, skulle hans lif kanhända ha blifvit räddadt. Vid läkarens ord satt Adelaide Errol med hufvudet framlutadt mot händerna och vaggade fram och tilibaka med kroppen, en bild af ytterlig förtviflan. — Ni bar rätt, sade hon under det tårarne ström