Göteborgsposten – 26 november 1866, sida 1

Men vid framkomsten träffade de ej sin adressat. Geoffrey hade afrest från Paris, ingen visste riktigt hvart; han hade talat om Italien och Malta och om andra platser. Då denna underrättelse nådde lord Dane, skref han till familjens bankirer, som i allmänhet taget af mr Dane noga underrättades om hans resor, samt bad dem fortskaffa de bref han inneslöt till sonen. Detta skedde. Herbert Dane drog emellertid fördel af denna förkrossande olycka för att förnya sitt fordna vänskapliga umgänge med lord Dane, för att ännu en gång återvinna sin gamla ställning i slottet. Han hade ej gjort någonting specielt för att förverka den. Lord och lady Dane hade misstänkt att lady Adeluido skulle kunna bli förälskad i honom, och båda hade gemensamt sökt afskräcka honom från hans visiter. Lord Dane hade erbjudit sig att skaffa honom en anställning utrikes. Herbert Dane vägrade att fara utomlands, och häraf kände sig lorden förolämpad. Med ett ord hans visiter på sista tiden hade varit sällsynta — hans välkomnande kallt. Men med denna sorgliga händelse voro alla småaktiga intressen och allt groll förgätna. Herbert Dane medförde till slottet alla nyheter han kunnat samla upp, och han var nu efterlängtad och välkommen. Oberoende af polisen hade han för egen del gjort allt hvad han kunnat för att erfara någonting om mannen med packlådan och ehuru han ej halt någon tramgång, uppskattade lord Dane icke destomindre hans ansträngningar. Men den enda Istora belöning som Herbert Dane sökte hade han ej ännu erhållit — att få se Adelaide Errol. j l I