Göteborgsposten – 23 november 1866, sida 3

löfte i Pragerfreden; men kan Frankrike mottaga der tacksägelse, som den danske suveränen stå ler till detsumma, så länge löftet ej är infriadt? Nordslesvigs återlemnande är en lifsfråga för Danmark. Får hofvet i Berlin lof att sätta sig öfver en så positiv förpligtelse, skall Jutlands besattande af Preussen bli alldeles oundvikligt, och det ädla och fria lilla danska folket förlorar då sin sjeliständighet och existens. De danska slesvigarne motse ej mindre otåligt än Danmark den upprättelse, om hvilken de i Prag tått löfte. Det länga uppskotvet med denna förpligtelse härrör endast deraf, att det preussiska kabinettet ej vill hålla ord. Mer än hälften af Slesvigs innevänare, minst 300, 000 själar, äro danskar i afseende på -prak och nationalitet. De dragas till Danmark af alla sina historiska minnen och de andliga band, som knytas af en rik folklitteratur. Om de med våld skiljag från det fädernesland, som de med själ och hjerta tillhöra, förlora de hvarje national tillvaro och gå till mötes en sorglig undergång under ett främmande ok. Tyskarne medgifva sjelfva, att Nordslesvig är danskt. De danska slesvigarne ha ej dröjt med att fordra Pragerfreden utförd, för så vidt som den angår dem. 47 ansedda män från alla trakter af det danska Slesvig begåäfvo sig i slutet af Augusti månad till Berlin, för att till konungen af Preussen öfverlemna en adress. Undertecknarne af denna adress anropade konungen om, att upptylla deras käraste övokningar. Do sörklarade, att deras andliga och materiela intressen endast kundo utveckla sig fritt och naturligt, om man lät dem komma tillbaka till Danmark, tiil hvars folk de hört i urminnes tider och vid hvilket de voro på det närmaste bundna genom gemensam historia och institutioner. Det var deras öfvertygelse, sade de viunre, att de skulle förlora sitt nationala lif, om de införlifvades i en stat, med hvilken de aldrig haft något band gemensamt. I det de tackade konungen af Preussen för den högsinthet, hvarmed han lemnat sitt samtycke till att återgifva dem åt det land, som de allena kunde kalla sitt fädernesland, uttalade de det hopp, att man skulle ge omröstningen i Slesvig en sådan utsträckning, att alla de, som önskade en atersorenmg med Danmark, kunde uttala sig fritt och sjeltva afgöra öfver sitt ode. Vi ha noggrannt återgivit uttrycken i den märkliga böneskrilt; man måste le år en sadan ödmjukhet hos dessa rättskaffsna borgare i ett litet lund, som af det despotiska charlataneriet jätt löfte om att utöfva en omröstnings orakelmessigs myndighet och suveräna afgörande, om icke så mäktiga strängar anslagits, i det man genom alla dessa fiktioner och politiska vändningar hör rösten af män, som återfordra sitt sådernesland. De raska slesvigarne. som redan i Augusti månad begifvit sig till Berlin, vänta ännou på svar från preussiska regeringen. De beslöto att låta sina medborgare tillträda udressen genom sina underskrifter, och sastan de preussiska myndigheterna lade alla möjliga hinder i vägen för det berättigade uttalandet af en önskan, som Preussen fördragsenligt förbundit sig att respektera, hafva 20,000 underskrifter samlarsrtill förmån för adressen. Kabinettet i Berlin visar emellertid ej något tecken till lif. Skall konungens af Danmark trontal förmå det att bryta sin långa tystnad? Skall det åligga Österrike, som ju är den enda medundertecknaren af lördraget, att uppfriska Bismarcks minne genom den föga väl sedde Beust? Skall Benedetti vid sin återkomst till Berlin ännu finna denna sak oafgjord? År det rättvist, väl betänkt och taktfullt al preussiska regeringen att förtreta Frankrike genom att låta dessn pinsamma fordringar och protester nå dess öron? Enligt uppgifter från Turkiet, fortfara de upproriska på Kreta att underkasta; sig. Insurgenterna halva dragit sig tillbaka till berget Ida, och en expedition förberedes emot dem. Vohia Pascha, som hårdt sårats, har aflidit. Till TLimesskrifves om händelserna på Kreta under d. 8 d:s: Efter striden vid Stylo upprättade Kretenserna ett läger vid Vaphå, en position som beherrskar vägen till Askypho, hvilket de beästade med det artilleri, som de erhållit från Grekland. Turkarne tycktes hafva utfört sitt angrepp d. 24 Oktober. Striden var en hård prötning af deras krafter, ty båda de krigförande visste mycket väl, att segren vid detta tillfälle skulle vara väsentlig för deras slutliga framgång, och de bade god tid att göra) sina förberedelser. Man måste derför antaga, att intetdera partiet försummade att samla sina krafter och göra sitt bästa. Säkert är, att Mustapha Pascha stormade ställningen och vann en afgörande seger. Albanesarne och det lätta intanteriet på flyglarne bröto utan synnerlig svårighet de oregelbundna kretensiska trupperna. De regelbundna grekiska frivilliga och kanonerna i centern erbjödo mera motstånd, men deras ställning stormades med bajonetten, och ett betydande antal gjordes till fångar, några enl. de turkiska berättelserna i grekisk uniform. Följden var, att Mustapha Pascha öppnade vägen till Askypho och att Sphakioterna, ned till sydkusten, bådo om pardon och amnesti. Härom råder intet tvitvel. Turkiska regeringen fordrar allmän afväpning, innan Sphakioternas begäran kan bifallas. Men i Sphakia är rätten till enskild, hämnd, vanligast kallas mord, en provinsiel institution, och då en hvar fruktar, att en nära granne kan dölja en pistol samt underställa en dvistefräga denna pistols afgörande, ir afvåpningsbestämmelsen ett hinder för afslutning af Mustapha Paschas underhanålinsar med Sphakioterna i afseende på deras!. omedelbara underkastelse. Det tyckes som att Sphakioter d. 6 d:s sände Mustapha Pascha ett svar med den förklaring, att de omöjligen ennda 04 in nå afvänningan Ah das sn Yaa.