Göteborgsposten – 23 november 1866, sida 1

för sann. Kroppen har ej blifvit funnen. De ha draggat efter den hela morgonen. — Jag ser dem, svarade Drake. Hvem var det som angrep honom? — Ja, det är just frågan. — De säga nere i byn, att det ej skall ha varit kaptens betjent, som först blef tagen för att ha gjort det. — Jag vet att de säga så. Åtminstone tviflar Jag ej på att de göra det. — Nåväl, master, kanhända jag kan kasta litet ljus öfver detta ämne. Det blir ej mycket likväl. — Ni! utbrast Herbert, i det han såg på Drake. — Ja jag. Jag hade varit uppe vid Nut Cape, ty jag behötde tala litet med gamle — nåja, det hör inte hit — med ett ord, jag var på vägen förbi slottet — — Tala ni ut, Drake, afbröt Herbert Dane med eftertryck, i anseende till mannens förvirring. Ni hade varit uppe vid Nut Cape för att hälla en af era öfverläggningar med dender gamle syndaren Beecher; det är hela saken. Men om jag såg er båda smyga in en båtlast af kontrabandsvaror midtför min näsa, skulle ni gerna få göra det för mig. Jag är ej tulltjensteman och befattar mig ej med någon sysselsättning utan min egen. — Godt, jag hade varit uppe hos gamle Beccher, medgaf Drake, men endast för litet ullgarn; verkligen ej för något aunat, master. Jag stannade der längre än jag ämnat och var på återvägen rädd att min båt skulle sätta at utan mig, när jag fick höra röster at några som grälale. Jag var invid klipporna — jag går mest den vägen