Göteborgsposten – 22 november 1866, sida 3

IIvarjehanda. Gamla teaterhistorier. Knappt någon af den äldre generationen i de svenska landsortsstäderna finnes ännu, som icke ihågkommer komikern Askenbom, som ofta icke behöfde mer än begagna sig af sin lifliga minik, innan publikens munterhet blef väckt. Denne Askenbom hade under en representation att spela taffeltäckare. I hvardera handen hade han en karott och öfver venstra armen en hängande servett. Så utstyrd, var han just i begrepp att ordna gästernas taffel, då en enfaldig karl fick i uppdrag aut gå åt andra sidan af teatern i något ärende. Karlen tog genaste vägen öfver scenen, men hejdades af Askenbom midt på teatern. ÄÅr du bjuden på kalaset, du? frågade Askenbom den förbluffade budbärgren. Nehej? — svarade karlen: Åmen direktören sad, att jag — — — —4 Han sad, att du skall gå ut igen såsom en objuden gäst. Marsch — helt oml — packa dig utlropade Askenbom, då karlen ej förstod honom. Vänd dig om! — sade Askenbom, som nu slutligen förlorade tålamodet. Karlen vände sig om beskedligt, men stod ännu qvar. ! Askenbom, som ännu hade i händerna sina matskålar begagnade sig nu af den enda utvägen, han hade öfrig, ty publikens skrattsolfvor började blifva alltför stormande. Med sin ena knäskål gaf han budbäraren en så kraftig påkänning att kärlen flög med en dundrande fart in mellan kulisserna. — Teaterdirektör Djurström spelade en afton en riddare, som stupade i envigskamp. Han föll, till utseendet stendöd och kom olyckligtvis att ligga med ansigtet mot den enda dörren. Styckets hjeltinna, den vackra mamsell H. som öfverträffade sig sjelf i sin förtviflan, skulle rusa ut genom dörren, men stadnade förbryllad. Hoppa öfver, m:ll H...4 hördes den döde riddaren skämtande uppmana. Hon måste så göra. — Askenbom var en afton på teatern nägot odisponerad, så att han ej hörde sufflören, en af hans otåligare kamrater. Hör du då inte menniska? utropade denne förtretad. Nej tag mig böfveln — svarade Askonbom — jag hör intet annat, än att herrarne på parterren stå och knäcka nötter. — Askenbom fick en gång i uppdrag att, efter idens sed, från teatern annonsera nästa representation Da han kom in, hade han glömt bort, hvilken pjes han skulle annonsena. Hm! sade komikern och ef sig förläget bakom örat, ÅJag kunde det rätt min nas. rent som vatten. Men det gör detsamma. Herrapet får se piesen för inte i morgon — i bladet — Bravo! ropade publiken och applåderade af all magt. ERE