Göteborgsposten – 22 november 1866, sida 2

— Om den blifvit ställd tillbaka alls, måste det ha varit goda tre fjerdedels timma, äfven om Ravensbird springande begifvit sig tillbaka från klipporna, och jag kan ej finna det vara möjligt utt allesammans skulle ha blifvit narrade deraf. En eller ett par måste nödvändigt ha upptäckt det. Trefjerdedels timma är en lång tid att misstaga sig på, sir. — Naturligtvis är det så, svarade Herbert. Det tyckes vara en i alla afseenden hemlighetsfull affär. — Har ni hört, sir, att lady Adelaide var vittne till striden? frågade Bruff, hvilken tyckte om att tala om dylika saker, liksom många andra göra. — Nej. — Jo så är det, sir. Ni vet att hon kom springande från klipporna samma qväll, fattad af en häftig förskräckelse. Ända tills i morse förnekade hon att ha sett något, men då hon fördes in i salen för dem alla — mylord, squire Lester, Bent och de öfriga — kunde hon icke uthärda utan omtalade sanningen. Hon hade sett tvenne män brottas och en af dem falla utför klipporna samt hade varit nära att blifvit skrämd till döds deraf. — Igenkände hon dem? frågade Herbert med någon nyfikenhet i sin ton. — Nei, sir, det gjorde hon ej. De ha just nyss haft in henne igen och låtit henne aflägga ed. — Aflägga ed! upprepade Herbert Dane. — Det gjorde det verkligen, mr Herbert, svarade Bruff, sänkande rösten. Det var riktigt grymt tycker jag. Af hvad jag kunnat inhemta var det Bent, som sor