Göteborgsposten – 21 november 1866, sida 2

Från Utlandet. Då antikens gamla verld och civilisation stod i begrepp att sjunka ned i mörker och bereda väg för den skymning, som kallas historiens medeltid, då voro den gamla verldens folk så veka ock försjunkna i den råaste materialisms lättja, att de heldre än att sjeliva omgjorda sig med svärdet och söka att försvara sin civilisation och sina penater mot påträngande fiender, inkallade barbarer från sina aflägsna provinser, för att de skulle upprätthålla med sin ännu naturliga friskhet och kraft den i sina togningar gistnande verlden och skydda bildning. och rikedom mot andra barbarer, hvilka hvimlade på gränserna, färdiga att vid första lösliga ögonblick kasta sig öfver den murkna samfundsbyggnaden och röfva dess skatter. Medlet verkade till en tid, men var sjelft ett verktyg mot de gamla, hvilka ou trygga i medvetandet af att ha lejda krigare, ännu mera hänsynslöst kastade sig i materialismens armar och försjönko i liderlighet, frosseri och utöfningen af små konster, svaga efterbildningar af en civilisation, som ej längre var folkets egendom. Öfvermättnaden följde och paralyserade hvarje ännu vaken ande, som ville berga det gamla. Slutligen voro barbarerna der, och det gamla väldet föll sönder, civilisationen begrots för långa sekler, tills renaissancen ändtiigen inträtfade och väckte de döda upp ur deras gratvar samt rengjorde i ärhundradenas mull rostade skatter med deras rena och ädlade sormer. Den gamla civilisationen förmäldes med den nya, gryende ... men skulle väl nu åter skymning och natt hota? Det är åtminstone märkligt att se, huru Cromwells England, detta folk af krigare och predikanter, nu kan hängifva sig åt tanken att — inkalla barbarer från en af sina aflägsna provinser, för att stärka den engelska armeen, och detta fastän England har en så ofantligt tät befolkning, hvilken borde kunna, om den väpnades, försvara sig mot nästan hela det öfriga Europa. De engelska tidningarne innehålla i dessa dagar den ena insända uppsatsen efter den andra, som förordar, att sikher, eller de som soldater i Englands ostindiska arme tjenande infödingar skulle inkallas för att stärka den britiska hären i Europa. Föd och kläd dem vål, säger en insändare i Times, ch man skall ej behöfva frukta för att de icke skola uthärda klimatet, och deras förmåga att uthärda strapatser är mycket större än våra europeiska truppers. Det stora bistånd sikherna skulle gifva oss, vore som lätt kavalleri. Jag har sett allt Jet lätta och oregelbundna kavalleriet i Europa, men jag har aldrig sett något så bra som vårt oregelbundna indiska kavalleri. Det är blott det första steget som kostar på, och då de väl beräknande och spekulerande britterna få se, att det går an, skall det ej dröja länge, innan Indien, som är nästan ötverbefolkadt, skall nödgas förse England med dess behof af kanonkött, medan britten sjelf börjar att förakta det yrke, som hans halsciviliserade barbarer uträtta bättre än han. Men om Frankrike, som redan börjat, ätven skulle sortiara, och dertill i ökad grad, med att fylla sin armes leder med sina half civiliserade afrikaner och araber — då skulle ju skådespelet vara färdigt. Det är ett iakttaget faktum, att franska folkets karakter hög ligen förändrats under de senare åren och att det blifvit ytterligt fredligt sinnadt. Under den ofrihet, hvari det lefvat uti kejsardömets dagar, ha många af dess forna ädla instinkter vissnat och skola göra det ännu mer, om ej frihetens vind åter får svart -pela kring det ädla folket. De romerska kejsarne gåfve sina undersäter circusspel och andra förlustelser, medan de höllo dem från. sysselsättning med