Göteborgsposten – 20 november 1866, sida 2

samma. Denna tanka erbjöd en lösning af gåtan och han antog denna öfvertygelse för säker med nästan gränslös vrede och djup smärta. Att hon skulle skydda den som mördat hans stackars son, hennes egen trolofvade! — Tack för det ni talade härom, Bent, yttrade han med darrande läppar och i en ton af koncentrerad vrede, — Intet trifeel om att ni har rätt. Jag kommer ihåg att omnämnandet af att hon skulle komma att gå eden förskräckte henne särdeles mycket; vi skola se hvad hon säger derom nu. En befallning från lord Dance kallade åter Adelaide in i rummet. Hon syntes ha gjort en stor viljeansträngning för att kunna inträda; men modet felades henne, hennes läppar blefvo hvita och händerna darrade medan hon gick fram till lord Dane. Mr Lester steg upp för att bistå henne liksom förut, men lord Dane hejdade honom. — Jag vill sjelf ha att göra med lady Adelaide denna gång, mr Lester. — Hon kastade en förstulen blick på de olika anletsuttrycken hos dem som voro närvarande. Mr Apperly såg nyfiken och polissergeanten likgiltig ut; squire Lesters ansigte uttryckte medlidande. Men då hon mötte lord Danes stränga blick undföll henne ett svagt skri. Han lade sin hand på hennes och talade långsamt. — Vi ha skäl att tro det ert förra nekande var falskt, Adelaide Errol; vi tro att ni igenkände den som angrep min son. IIvem var det? : (Forts.)