Göteborgsposten – 20 november 1866, sida 2

— Hon tycktes vara rädd medan hon stod der, det kan icke förnekas, yttrade han. — Ja, märk mina ord, sir. Om det finnes någon utom han sjelf som skulle bevisa Ravensbirds brottslighet, så är det lady Adelaide. Hon — — — Sergeanten tystnade, hejdad af mr Apperlys blick. lan vände sig om och såg lord Danes vackra gamla ansigte sträckt framåt och uttryckande den spändaste uppmärksamhet. Mr Bent hade talat högre än han trott sig göra. — Hvad är det ni säger, Bent? frågade lorden. Sergeanten förklarade det. Han önskade ej särskildt att förtiga sin misstanka för lord Dane och ban erkände sin öfvertygelse att lady Adelaide, om hon ville, skulle kunna intyga Ravensbirds brottslighet. — Men hennes skäl för att göra det, hennes skäl? frågade lord Dane hetsigt. — Mylord, jag kan ej fatta det; det är detta som förvirrar mig. Dender franska favoritkammarjungfrun är kavensbirds fästmö; kanske det är för hennes skull hon skyddar honom. Hon tycktes förskräckt för fransyskan då hon var här inne. Af alla de olika tilldragelser, tvifvelsmål och gissningar, i hvilka denna hemska händelse varit insvept, var denna den som mest slog an på lord Dane. Han var mycket böjd för att draga slutsatser efter blotta impulser och han gjorde så äfven nu. Från början hade han hyst en hemlig öfvertygelse om att Adelaide Errol icke sagt sanningen, och han hade äfven då hon förhördes trott det