Göteborgsposten – 20 november 1866, sida 1

— vw nee —— svärdet. Aregirigheten känner ej någon annan skranka än den, som reses af maktens omfång. En hvars hand är lyftad mot den andre, men lyckligtvis minskas lusten till angrepp derigenom, att man måste göra nödiga förberedelser till försvar. Hvar och en är på sin vakt; hela statsordningen i Europa hvilar blott på den ömsesidiga fruktans och misstankens grundral. Under sådane förhållanden synes ingenting vara lättare, än att uppgöra planer till nya kombinationer; hvarje dag nå oss rykten om de äfventyrligaste allianser. Man har knappast hunnit spela en robbert till slut, förrän det åter blandas. Det äri sjelfva verket svårt att säga, från hvilket håll den största faran hotar. Det är ej latt att afgöra, om Bismarck eller Beust är den, som mest traktar efter att göra ondt; om det är Preussen, som önskar nya eröfringar, eller Österrike, som vill återupprätta det lidna nederlaget. Under hela den sista veckan har man underhållit oss med afslöjandet af ryskt-prenssiska alliansplaner: Ryssland skulle hafva Turkiet och Preussen Österrike; i Norden skulle de sinsemellan dela de skandinaviska rikena och Östersjön! Under det Preussen sålunda gör gemensam sak med Ryssland mot öster, afslutar det på samma gång en allians i vester, der det med Frankrike enas om delningen af Schweiz och Belgien! Om vargarne sålunda gå omkring, glupska efter rof, äro lammen likväl icke hugade att låta sig uppslukas. Det är förnuftigt at lord Derby att uttala den säkra förhoppning, att Österrike och Italien hysa de fredligaste afsigter. Men efter hvad som berättas, är det likväl icke den inre utvecklingen, som företrädesvis sysselsätter dessa båda makter. Von Beust säges umgås med planer om en stor koalition, som skall förena Österrike, Sydtyskland, Frankrike och Italien mot Preussens hegemoni i Tyskland och tillika räcka den polska nationaliteten en räddande hand. Den ena hälften af Europa i kamp mot den andra, detta är den tafla, som oaflåtligt upprullas i de mest olikartade former af kontinentens press. . Det finnes utan tvifvel mycket öfverdrifvet och dåraktigt i alla dessa alarmerande berättelser, men det finnes allt detta oaktadt en obestridlig sanning, som kan gifva tillräcklig anledning till de aldra mörkaste spådomar. Hela Europa känner för ögonblicket blott en sysselsättning: neml. att rusta sig. Franska regeringens officiela organer hafva tyvärr varit temligen ifriga med att underrätta verlden om, hvad ändamålet är med den stora kommission, som nu utarbetar förslag till den franska armbens ombildning. Frankrike har icke för afsigt att afväpna; det är långt ifrån att vilja reducera sin landthär eller flotta med en enda man. Man har möjligen påtänkt en tillökning af reserven och mobilisering af nationalgatdet, men den stående armåens höjd om 400,000 man betecknas snarare som för ringa, än för stor, och folket måste derför vara beredt på en tillökning af krigsbudgeten. Frankrikes exempel lemnar de andra makterna icke något fritt val, om dessa skulle behöfva ytterligare sporras i sina krigiska förberedelser. Men raseriet efter förstärkta bataljoner har gripit alla stater, såväl stora som små. Ryssland ökar sin här med 300,000 rekryter, Preussen organiserar 4 armekårer, Österrike reformerar och organiserar sin här; öfverallt pröfvas nya skjutvapen, öfverallt införas nya systemer. Konsten att döda hotar att bli den enda industrien i Europa. Men med allt detta hopande af förstörelsemedel och den stridslystna anda, som det synes beräknudt att alstra, är det ej lätt att förutse, från hvilket håll signalen till de nya