Göteborgsposten – 20 november 1866, sida 1

segrad för det närvarande. Hawthorne och hans hustru jemte två eller tre andra trovärdiga vittnen hade förklarat att Ravensbird fästat deras uppmärksamhet vid vägguret i det enskilda rummet då han kom in och yttrat att det gick alldeles lika med tornuret. Klockan var då tjugo minuter öfver åtta. Det var för öfrigt fullt sannt att han icke ånyo lemnade huset och att han spel det var nära liggdags. Då sådano bevis förefunnos, hade man intet skäl att qvarhålla Ravensbird som fånge och lord Dane gaf motvilligt befallning om att han skulle lössläppas. Han trodde ännu i djupet af sitt hjerta att kapten Danes förre betjent var skyldig. — Ni har frihet att gå, Ravensbird, sade han. — Mylord, yttrade f. d. fången, i det han steg fram ur det hörn hvarest han för det mesta stått, för att konfrontera lord Dane, jag tror att ni ännu, i trots af vittnesmålen, an-or mig ha varit den som angripit min herre. Låt mig ännu en gång försäkra er om sauningen: Jag såg honom ingen gång sedan jag lemnade slottet på morgonen. — Jag tror att det var ni, ni och ingen annan, svarade lord Dane i det han lutade sitt stränga anlete framåt. Ni har triumferat för ögonblicket, men jag önskar att ni måtte ihågkomma, Richard Ravensbird, att sådane brott som dessa helt visst komma i dagen förr eller senare. Ravensbirds enda svar var en bugning, ganska vördnadsfull. Hans sätt emot lord Dade hade hela tiden varit karakteriseradt af en i ögonen fallande vördnad. Man ade domino tills