— Funnos alls inga tecken till lif qvar hos min son, frågade lord Dane medan han möjligast sökte undertrycka alla tecken på sin inre rörelse. — Nej mylord, han var utan all fråga död. Jag önskar att jag skulle kunnat bära honom bort i mina armar, i stället för att qvarlemna honom der för att b-rtföras af tidvattnet, tillade mannen varmt och med ett uttryck at ledsnad och samvetsqval; men det öfversteg mina krafter. Om jag ej afsvimmat, skulle det funnits tillräck ig tid att hinna fram till honom. — Ni rådde ej derför, Mitchel, svarade lord Dane vänligt. Igenkände ni min son på klippan, inna han föll? — Nej mylord, svarade Mitchel skakande på hufvudet. Månen var klar, men månsken är icke da sljus och jag kunde ej se synnerligen tydligt från den ätsen der jag stod. Det var först då j:g kom för att u päta honom som jag såg att det var kapten Dane, Ett ofbrott hördes från Ravensbird. Allteedan Mitchel iuträdde hade han haft sina lugna, svarta Zon fästade på honom; de tycktes sluka hvarje rörelse haus anletsdrag, hvarje ord som undföll hans läppar. — Mylord, sade han vändande sig till lord Dane, om jag befunne mig inför en domstol, undergåendo ett lagligt förhör, skulle det medgifvas mig att få en sakförare, det förnekas ej den största brottsling; men här har jag ingen att hjelpa mig, jag står ensam. Jag skulle önska, mylord, att göra denne man en fråga. — Fråga honom, sade lord Dane. Ravensbird vände sig mot Mitchel och betraktade ho