Göteborgsposten – 19 november 1866, sida 1

— Hvarför uppgaf ni icke detta genast? utropade lord Dane och hans panna mörknade. — Jag var för förskräckt, snyftade hon. Dessutom tänkte jag att tant skulle vara tillräckligt ond på mig derföre att jag gått ut, utan att jag behöfde bekänna hvad jag sett. . — Hado ni talat i går afton, så hade ni kanske räddat Harrys lif, yttrade lord Dane i låg ton. Igenkände ni honom? — Ack nej, onkel, yttrade hon med en klagan, huru kan ni fråga det? — Igenkände ni den andre då? frågade polissergeanten. — Jag igenkände ingendera af dem. — Icke alls? icke på något tecken? — Ni måsto åtminstone sett om det var en högväxt eller liten man? I Aldrig hade lady Adelaide visat större förskräckelse län hon nu gjorde. Hennes läppar hvitnade och händerna darrade. Hon försökte tvenne ganger att tala innan hon måäktade frambringa ett ord. — Jag vet ej huru någondera sag ut, om de voro korta eller långa. Det skedde alltsammans i ett ögonblick. — Har ni ej den ringaste åsigt om hvem någondera af dem kunde vara? fortsatte frågaren ihärdigt. i — Nej, jag blott tänkte att de voro röfvare, angripande hvarandra. — Än rösterna, mylady, igenkände ni icke dem?