Göteborgsposten – 19 november 1866, sida 1

mer än jag kan uttrycka. Men, Adelaide, spring icke ut mera ensam om aftnarne. — Aldrig, aldrig! utropade hon lifligt. Detta har varit en lira för mig för lifvet. Men jag menade intet ondt. — Ondt! nej, mumlade mr Lester då han vid förmaksdörren böjde sig öfver hennes hand och lemnado henne, medan Sophie Deffloe stannat på något afstånd för att se henne gå in. — Hvad ser ni efter, Sophie? frågade mr Lester då han gick förbi flickan för att återvända till salen. — Det är en sak som blott rör mig, svarade hon mera öppenhjertligt än hon cljest brukade. Lord Dane blef otålig der han satt i sin stol, väntande på kustvaktens ankomst. Det tycktes dröja länge. Den bland de närvarande som tog saken lättast tycktes vara Richard Ravensbird, och hans lugna obesvärade hällning nästen retade lord Dane. Att ingen möjlighet fanus för honom att bevisa sin oskuld, derom Var hela Danesheld fullt öfvertygadt. Etf sorl hördes och Mitchel kom slutligen in, beledI sagad af mr Cotton. Han såg blek och sjuk ut och lord Pane lät ställa fram till honom en stol medan han borättade hvad han sett och hört. Han beskref huru han I hörde rösterna som ordvexlade, såg brottningen jå klippI kanten och fallet af den person hvilken han sedermera fann vara kapten Dane. — Nedkastad af Ravensbird! utropade mr Apperly. I — Ja, bekräftade Mitchel.