Göteborgsposten – 19 november 1866, sida 1

— Jag hörde icke rösterna, utom i första ögonblicket då jag var inom ruinerna svarade hon med en rysning. — De talade icke med hvarandra under striden, eller om de gjorde det, så hörde jag dem icke. — Ni kände således bestämdt icke igen hvarken kapten Dane eller den som angrep honom? — Urarför tro ni mig ej? s2arade hon i en ton af vild smärta. — Var ej kapten Dane min kusin? Hade jag igenkänt vare sig honom eller den andre, skulle jag! väl vara färdig att medgifva det. Låt mig gå tillbaka, tillade hon bedjande till lord Dane. Om jag stannade här för ulltid, skulle jag ej kunna säga er mera. ; — Ännu ett ögonblick, mylady, vidhöll polissergeanten. Försökte den andre, den som icke föll utför kli: pan, att följt er då ni sorang er väg? — Icke som jag vet. Jag vände mig ej om för att se efter detta. — Jag hoppas och litar på att ni berättat allt, tillade polissergeanten, då hon gick mot dörren för att aflägsna sig. Mr Lester steg fram och ledsagade henne från salen, långsamt följd af Sophie Deffloe. Så grymma de ärosade hon medan tårarne runno utför hennes kinder; liksom jag ej med glädje skulle omtala allt hvad jag vet. Jag undrar att ni tillät den mannen att förfölja mig med sina frågor. — I lord Dancs närvaro och vid ett tillfälle sådant som detta, har jag intet att säga, hviskade mr Lester med ett uttryck af den ömmaste sympati. Jag kände för er