Göteborgsposten – 17 november 1866, sida 2

IIvarjehanda. En dom at Lineoln. En korrespondent i NewYork till en engelsk tidning berättar följande karuk: teristiska historia om presidenten Lincoln. En leverantör till flottan, Franklin Smith i Boston, hade blilvit anklagad för bedrägeri och inför krigsrätt befunnits skyldig. Domen sändes till Lincoln och denne skickade den tillbaka med följande påskritt: EnåFranklin Smith fullgjort beveranser till flottan för 1!, mill. dollars och dervid haft tillfälle att stjäla minst !s mill., så och då han endast är anklagad för att ha stulit 10,000 doll. och bevisning endast har kunnat åstadkommas på att han stulit 100 doll., så tror jag för min del att han allsingenting stulit. Jag annullerar dersore både krigsrättens premisser och dom samt förklarar dem för ogiltiga, hyarjenite den anklagade fullkomligt frikännes. Breffrimärken trycktes i Frankrike år 1849 blott till ett antal af 19 millioner. År 1865 uppgick antalet till 414 mill. och skall i år hinna till 450 millioner. — Antalet af postfrimärken som i England tryckas uppgår dock till dubbelt häraf, eller omkring 800 millioner. Talvik askomma. En amerikansk tidning redogor följande mindre vanliga samiljeforhallanden. En amerikansk qvinna från byn Kurtbelend i närheten af den gamla byn Nicomedio, nu Ismid, gifte sig vid 30 års ålder och har födt 7 barn till verlden, hvilka skänkt henne 69 barnbarn. Af dessa äro 21 gifta och ha tills dato skaffat tolf barn till verlden, af hvilka ett i fjol gifte sig och nyligen fått sig en arfvinge, så att stammodren som nu är 100 år gammal kan se sin sonsons sonson. Lika anmärkningsvärdt är att hela denna stora familj, hvarvill sluter sig en skara svärsöner och svärdöttrar, bor under samma tak. Betalt, qvitteradt. Sir Robert Peel, den berömde engelske talaren och statsmannen, betann sig i sin ungdom och vid början af sin offentliga verksamhet ofta i penningförlägenhet. Det var endast genom ih flytelserika vänners beskydd, vänner, hvilka förstodo utt uppskatta den unge mannens stora talang, som ban lyckades förskaffa sig en plats i parlamentet, der han snart gjorde sig bemärkt genom sin vältalighet. En dag höll han i emancipationsfrågan ett beundransvärdt tal som entusiasmerade hela huset. På åhöråläktaren satt en gentleman som till den grad blef hänryckt af Peels kraft och inspiration, att han frågade sin granne, en tjock, undersätsig geutleman: Nå, hvad tycker ni om den bleka, allvarliga gestalten dernere? Der tilltalade öppnade sina stora, klotrunda ögon och svarade: Jo bevars, allt det der år nog godt och väl, men ännu bättre vore om Sir Robert Peel ville betala mig de 100 L sterl., som han nu varit skyldig mig i runda tre ar. Juså?, svarade gentlemannen, det är det enda som ni har att sorebrå honom? Ja, på min ära, för resten högaktar jag honom uppriktigt! Såml? menade gentlemaännen, framtog sin plånbok och lemnade den undersätsige en 100-punds-not i det ban sade: Här har ni era 100 Å, jag ber er nu icke längre soarneka denne man er fullkomliga högaktning.