Sergeanten utbrast i ett lätt skratt. — Nej han är ingen aflönad magistratsperson, det är sannt; men han är lordlöjtnant i grefskapet. Sätt ej i fråga lord Danes rätt att låta häkta er min gode man, — Förstå mig rätt ... började Ravensbird, som nu började lugna sig. — Ert namn är Bent? afbröt han sig sjelf. — Bent, ja. — Förstå mig, mr Bent: jag vill ej göra motstånd mot någon laglig auktoritet, och om jag vore fri som luften i detta ögonblick, skulle jag stanna och möta anklagelsen. Hvad jag är ledsen öfver är följande: Jag skulle just gå ut och höra efter huru det förhöll sig med anfallet på kapten Dane och samla ihop, hvad jag kunde, ty med goda eller dåliga medel vill jag söka att göra saken klar. Jag har ett skäl för att göra så, hvilket ni icke vet om, och jag skulle heldre ha velat ge en tiopundsnote ur min egen ficka än bli uppehållen häri. Sergeanten hostade; en hostning uttryckande lika mycken misstro som någonsin gaf sig luft inför en häktad person. I mr Bents tanke fanns det icke en skugga af tvifvel, och han förmodade att det icke heller kunde finnas i någon annans, om att den som anfallit kapten Dane nu stod framför honom. — Jag är ledsen att jag ej kan hjelpa det, Det låter visserligen mycket troligt att ni visar er vilja in hemta detaljer af tilldragelsen; men ni har fått en gammal räf att göra med.