Göteborgsposten – 15 november 1866, sida 1

Ännu en gång raglade värden tillbaka bland sina tunnor, och en messingeslef som han hade i handen föll klingande till golfvet. — Ravensbird! — Rarensbird säger ni? Men han har varit här sedan i går. Jag kunde icke ha sofvit under samma tak som han om jag vetat det. — Det var Ravensbird som gjorde det och ingen annan. Han väntade icke länge innan han utförde sina hotelser om hämnd. Det besynnerligaste är, att han lyckades narra kapten Dane till branten af klipporna. Några säga — — I detta ögonblick inträffade ett afbrott, hvilket nära gjorde att talaren, såsom han sedermera uttryckte sig, for ur skinnet. Öfver den höga träskärmen, hvilken blifvit uppförd öfver en del af värdshussalen syntes Ravensbirds hufvud. Han hade lugnt sutit der hela tiden. — Ert namn är Dubber, tror jag? yttrade han med djup förtrytelse betraktande kustvakten. Dubber var alldeles slagen. Han stod tyst och var för förvirrad att gifva något svar. — Huru vågar ni stå der och förtala mig? frågade Ravensbird. Med hvad rätt anklagar ni mig för det brottet att ha begått mord? — Om det ej är sannt, mr Ravensbird, och ni är oskyldig, så ber jag er om förlåtelse, yttrade mannen samlande sitt mod. Hvad det beträffar att jag berättade saken för Hawthorue, så om jag ej gjort det skulle det varit den nästkommande som omtalat detsamma. Besynnerligt är att han ej hörde det redan i går afton. Om det ej anginge