Göteborgsposten – 13 november 1866, sida 2

stånd utan sin rock, blef mr Cottons svar. Jag har aldrig sett en så förvirrad karl: han kunde hvarken tala eller andas. Jag trodde att han var drucken. — Doktorn, en mager rörlig man, gjorde ingen anmärkning. Han sysselsatte sig med Mitchel. Uppsyningsmannen återtog: — Efter någon ansträngning tick Mitchel fram några ord om att han behöfde hjelp för någon som var död — så vidt vi kunde förstå hvad han sade. För min del, mr Wild, tror jag att han har blifvit litet galen. . — Jag tror det ej, motsade Sims vändande sig till sin förman. Jag tror att han måtte ha blifvit mycket skrämd. Mitchel är en lugn, staderd karl, icke begifLen på att dricka eller sådant, men han är en ordentlig kruka. Det enda sättet att erhålla en lösning på hemligheten var att vänta tills Mitchel sjelf kunde lemna den. Mr Wild stannade qvar hos mannen, som blef bättre. Det dröjde dock nära en timma innan han kunde tala. De satte honom i en stol midt emot elden och gåfvo honom något att dricka. — Nå, Mitehel, började doktorn, vi få lof att veta det. Hvad var det som förorsakade detta ert anfall. Mitchel svarade icke. Han letade förmodligen i sitt miane efter aftonens olika tilldragelser. — Huru mycket är klockan? frågade han plötsligt och försökte att springa upp för att se på vägguret bakom honom. — Nära tio. Ni gör bäst i att sitta stilla Mitchel. I stället för att sitta stilla raglade Mitchel ett par