Göteborgsposten – 12 november 1866, sida 2

med förtäckt oförskämd. Och lady Adelaide tycktes, i stället för att tillrättavisa henne, vara färdig att falla till flickans fötter och bönfalla att hon måtte tiga. Ungefär vid samma tid eller kort förut kom Mitchel, kustvakten, under sin patrullering gående rundt omkring bergsudden nära Dane Castle, alldeles som föregående qväll då Richard Ravensbird ropade till honom från klipporna. Han gick försigtigt omkring udden, ty berget sträckte sig så längt ut just der att han kuippt hade en fots bredd att gå på Hans enformiga steg voro måhända litet snabbare än vanligt, ty detta var hans sista tur innan flodattnet skulle komma, och Mitchel. som aldrig varit stark, längtade beständigt efter hvilotimmen. Hans tankar återvände till dagens stora händelse tvisten emellan Ravensbird och hans herre — hvilken hade blifvit bekant för hela Danesheid en timma sedan den egt rum. — Det är möjligt att minnet af haus samtal med Ravensbird qvällen förut på samma ställe återkallade för hans erinring uppträdet mellan kapten Dane och hans betjent. Plötsligt och innan han väl hunnit förbi udden hörde han ett ljud af vredgade röster i don stilla qvällen. De tycktes komma från höjderna i riktningen af kapellruinerna, Just hvarest Ravensbird hade varit följande qväll. Mitchel såg naturligtvis uppåt. Han kunde icke urskilja någonung, ty kli orne böjde sig atför lodräta; men i nästa minnt syntes tvenne män, sasom de i månskenet tycktes vara, framträda på sjelwa kanten af klipporna, inbegripna i en häftig strid. Rösterna hade nu tystnat: striden tyck