Göteborgsposten – 12 november 1866, sida 2

tes gälla lifvet — och Mitchel full af fasa öfver faran stod stilla och såg på. Inom ett ögonblick föll den ene af männen utför klippan, måhända hade han blifvit kastad utför; omedelbarligen hördes några gilla skri af fasa, tydligen icke från nagon man, uppstiga på något afständ. Mitchel stod förfärad och hans hjerta slog valdsamt. Såsom man kanhåända tunnit af det förut anförda korta samtalet med Ravensbird, var Mitchel icke särdeles modig; få personer med svag och sjuklig kropp äro det. Hän höll sig uppe och gjorde sin tjenst, men han var aldrig riktigt frisk och hade i sin ungdom lidit af epileptiska avfall. Han måste ordentligt tvinga sig dertill innan han kunde nalkas; åsynen af en död person var lika förfärlig för Mitchel, som ett spöke skulle vara för en pensionsflicka, och han tviflade knappt på att det olyckliza offret framför honom var död — dödad i fallet. I andlös förskräckelse gick hau slutligen utefter stranden till stället och lutade sig öfver den man som låg der. Han syntes verkligen vara död. Ansigtet låg vändt uppåt i det klara månskenet, ögonen voro slutna, munnen lätt öppnad och hyn spöklikt blek. Mitchel igenkände anletsdragen och studsade tillbaka dervid; om någonting kunde ha ökat ögonblickets fasa så var detta igenkännande ; tv han såg framför sig kanten William Henry Dane. Den första tanke som kustvakten hade var att den andre måtte ha varit Ravensbird; den andra, hvad han sjelf nu skulle göra. Han var alldeles förvirrad och visste lika litet hvad han kunde som hvad han borde företaga.