Göteborg d. 12 November 186t Om politisk moral. De organer, son töreträdesvis kallas de skandinaviska här i landet och till hvilka äfven detta blad bru kar räknas, hugnas i närvarande stund mec diverse angrepp at andra tidningar, hvilka op. ponera sig emot dem dels af ren motvilja mot skandinavismen, dels af önskan att slippa, om möjligt är, ifrån en diskussion rörande detta ämne. Bland tillvitelserna är äfven den förebråelsen, att skandinaverna agiterar, att de böja sig för makten för dagen?, att deras politiska hällning saknar moralisk styrka etc. Vi skola här blott med en snabb öfversigt genmäla dessa uttalanden: Efter de napoleonska krigen i början af detta århundrade och Napoleon I:stes fall, dekreterade Europas monarker dynastipolitiken som vår verldsdels jemnvigtsbasis. Folken voro till för suveränernas skull och ej dessa för folkens. Furstarne köpslagade om folken, som om en lätt rörlig lösegendom, och deras sjelfbestämning var då ännu icke något laggiltigt ord. Polens öde lemnade ett blodigt, men upplysande bevis på de makthatvandes åsigter. Denna politiska ställning innebar dock i sig alltför mycken orimlighet, att kunna länge bestå. Furstarne stödde sin mening på