Göteborgsposten – 10 november 1866, sida 2

Unföres på begäran.) En minnesblomma på Tulluppsyningsmaunen J. F. Bygnerts graf. Ni som gråten vid den gode mannens läger, Torka tåren, lyft ert öga upp, Upp till honom, som var pröfningsvägen, Som oss gifvit detta ljufva hopp Att en gång, när som vi målet hinna, Allt vi älskat vi då återfinna. Skulle vi ej vänta tåligt då? Lifvets stunder ju så snart förgå! Ty hvem af oss kallar ej lifvet en strid? — Befriade anden ej kämpar, ej lider; Den funnit Guds kärlek, den vunnit sin frid. Hur enkel, hur sann är icke den lära: Forgangligt är lifvet, fåfängligt dess ära, Blott döden kan skänka hvad lifvet ej gaf — Åt själen Guds rike, åt stoftet en graf. Sof sött, du ädle, i din trånga hydda, Du lider icke mer af lifvets strid. J, goda Englar, skolen honom skydda! Och trädens kronor fläkta salig frid. Uti de dödas stad är lugnt och stilla, Ej verldens oro mäktar der förvilla; Inom den porten kommer ingen strid, Der trötta vandrarn funnit har sin frid! W—n. Der hvilar du nu, lugn för jordlifvets strider —