Hon vände sig om och såg på lady Dane. Ja, der sanns intet hinder, ty ladyn sof godt i sin länstol. Det var verkligen en förtjusande natt — sjön lugn, luften ljum, månskenet klart som dagen. Den bris som morgonen lofvade hade sjunkit till en lätt vind, jemnt tillräcklig för att föra ut fiskarbåtarne och öfverste Monctons jakt. Adelaide Errol lemnade rummet på tå, tog på sig sin gråa kappa med dess skyddande kapuschong och stal sig ut genom stora porten. Hade någon predikat för henne om det oförsigtiga i dessa korta månskensutflykter skulle hon ha skrattat honom i ansigtet och sagt att hon var lika säker utom som inomhus. Måhända var hon det, ty ett rop skulle ha kallat hela slottet till hennes hjelp. Lady Dane sof olltjemt — dess mera djupt måhända emedan det denna qväll dröjt längre än vanligt innan hon somnade, till hennes otaliga systerdotters hemliga förtret. Hade hon blott i detta ögonblick kunnat se den unga damen som i detta ögonblick med lätta och sorglösa steg trippade öfver gräset! Lady Dane hade kommit betydligt ur sin jemnvigt tillfölje af dagens förnämsta händelse — tvisten med Ravensbird. Harry hado aldrig varit hennes älsklingsson, men han var hennes son, och hvarje sorg eller obehag som träffade honom fann ett tiofaldigt eko i hennes bröst. Ah! om dessa likgiltiga söner blott visste hvilka smärtor de förorsaka! Plötsligt började lady Dane att drömma. Hon tyckte att tvisten förnyades, att Harry höll fast i Ravensbird och gaf honom slag på slag. Så liflig var denna sensation att lady Dane vaknade.