vakterna. De skiljdes åt då de hunnit fram till jakten, ty kapten Dane uppgaf att han lofvat bort sig på eftermiddagen. Det led emot aftonen. Ingen middagsgäst fanns denna qväll på slottet. Lord Dane, hans hustru och Adelaide suto vid bordet, da till deras förvåning, ty de hade hört det löfte som gifvits vill öfverste Moncton af kapten Dane, denne inträdde och tog sin plats. — Är det du, Harry! ropade lord Dane. Jag trodde att du åt middag ombord på jakten. Jag ändrade mig sedan och sände ett bud till Moncton. Kanhända jag gär ned och ser honom afresa. Orden uttalades i en kort, underlig ton. Lord Dane såg, att hans son led uf något bekymmer. — Du låter dender affären med Ravinsbird oroa dig, Harry, yttrade han seende på Harry. — Den har oroat mig mycket, mer än jag kan omtala. — Harry, ni måste akta er för denne man, sade Adelaide, som denna qväll var klädd i blått silke, genomväfdt med hvitt, som skimrade i gasljuset. Jag hör att han tänker på någon hämnd emot er. Harry Danes enda svar ver ett föraktfullt småleende åt Ravensbird och hans hämnd, men lord Dane frågade henne hvar hon fått denna underrättelse. — Jag kom att möta mr Herbert i eftermiddag, då jag var ute och gick, yttrade hon; och ingen som hörde hennes svar och såg hennes lugna ansigtsuttryck skulle ha trott annat än att mr Herbert var en aflägsen äldre be