Hon vaknade för att finna det ropen voro verkliga. Hon satte sig upp i sin stol, förvirrad till en början och undrande hvad som var på färde. Ropen voro dock icke Ravensbirds; det var en qvinnas gälla skri och de kommo sfrån platsen utanför slottet. Lady Dane gick till fönstret, kastade up det och såg utåt. Ett grått föremål flög öfver gräsmattan mot slottet. Lady Dane kände till en början icke igen det, ehuru kapuschongen blifvit kastad tillbaka från det gråa ansigtet. Derefter såg hon Bruff, åtföljd af andra tjenare, springa öfver vägen och den unga damen med genomträngande skrik falla i hans armar. Lady Dane knäppte ihop händerna i ett anfall af förvåning blandad med fruktan. Det var hennes niec, Adelaide. Hon gick nedför trapporna så hastigt som hennes ålder tillät, och mötte Bruff införande lady Adelaide. FlämI tande, darrande, ännu gråtande, ur stånd att sjelf stå, var slickan synbarligen under inflytande af någon förskräcklig fruktan, någon djup fasa. Lady Danes frågor voro fullkomligt gagnlösa, ty Adelaide var icke i stånd att svara. Hon föll ned på en stol i ett svårt hysteriskt anfall och hennes rop skulle kunnat höras helfvägs till Danesheld. De undrande tjenarne aftogo hennes kappa och sprungo efter luktsalt och vatten. Lady Dane värmde hennes händer. Förvirringen var mycket stor då lord Danes stentorsröst hördes ropande på Bruff. Mannen skyndade till matrummet, och lord Dane, som ännu satt vid ändan af bordet med klocksnodden medelst ett silkesband fästadt vid sin stol frågade vredgad hvad allt detta opassande buller betydde. (Forts.)