Göteborgsposten – 8 november 1866, sida 1

— Tala icke barnsligheter, Adelaide. — Hvarför är du så elak i afton? — Jag är icke elak, jag är blott ledsen. Mitt lif förefaller mig nu likt en lång dröm af qval. Ibland tror jag att du icke riktigt håller af mig. Anklagelsen var ogrundad, och Adelaide Errol blickade förebrående upp till honom. Hennes ögon fylldes med tårar, som glänste i månskenet. Han hviskade några ångerfulla ord och tryckte en kyss på hennes läppar. Mr Richard Ravensbird önskade på sitt gömställe att det i stället måtte varit ett dragplåster som lagts på hennes täcka mun. Under ett par minuter hörde Ravensbird intet mera; de stodo sida vid sida på kanten af klipporna och blickade ut öfver hafvet. Lady Adelaide syntes derefter hastigt vända sig om. — Nej, skrif icke, sade hon då de åter kommo inom hörhåll, — vi måste föränåra det. Jag är icke säker om att det skulle gå an att anförtro biljetterna åt Sophie: hon och Harrys fula betjent äro mycket goda vänner. Det är skam att du ej kan gå in och ut på slottet efter behag, såsom du brukade göra; men det är sannt som du säger att de alla se med köld på dig. Nu måste jag gå, Herbert. Tänk om tant vaknade upp och finge veta att jag vore här. Sådant väsen det skulle bli. — Hvad ondt vore det deri? svarade Herbert med hetta. Du är lika säker med mig hoppas jag, som du är inomhus med henne. — Men du är just den hon icke vill att jas skall