Göteborgsposten – 8 november 1866, sida 1

— Han är the honourable Harry Dane och hans börs är tung, anmärkte Herbert bittert. Ingen rival att förakta! — Om du börjar på detta sätt, går jag tillbaka igen, genmälde hon, affekterande en täck barnslighet. att han är intet för mig, att jag alldrig skall gifta mig med honom, ehuru jag är tvungen att låta folk tro att jag vill det. Han — men jag får icke berätta det; jag gaf mitt lötte. Fruktar du att jag skall gifta mig med honom, Herbert, då jag — jag — icke bryr mig om någon annan än dig? — Hvad var det du icke skulle tala om? frågade Herbert Dane. h ingenting; blott något som han sade, svarade hon likgiltigt. Det rör hvarken dig eller mig. Du är. missnöjd med mig Herbert; du tycker att jag icke borde uppmuntra honom, men hvem kan hjelpa det? Om min tant misstänkte, att jag brydde mig om dig, eller du om mig, skulle vi i flygande bli sända till motsatta hörn af jorden. — Adelaide, denna förställning kan ej pågå för evigt; en förklaring måste komma. — Jag fruktar att den måste göra det någon gång. — Och då den gör det? — Ack, bråka icke med framtiden, Herbert! Då den kommer, hoppas jag att jag skall kunna reda mig på ett eller annat sätt. Vet du hvilken tanke som ibland flyger på mig — att jag skall säga Harry sanningen, huru vi älska hvarandra, och öfverlemna mig åt hans ädelmod samt öfvertala honom att tiga med hemligheten.