Fran Utlandet. Vaticanen har talat, såsom vi veta. Vulkanen har länge mullrat, men bryter slutligen ut med dubbel eruption. Den katolska verlden har gynnats med tvenne allokutioner, båda mera hållna i sorg, än i vrede, såsom det fredliga romerska hofvets stil är. Påfven fördömer synden, men välsignar syndaren. Han är vredgad ofver den italienska regeringens dåd; han klagar öfver klostrens undertryckande och den kyrkliga egendomens sckularisering; han utfar särskilt emot införandet af civila äktenskap. Allt detta är förseelser för hvilka Frankrike och Belgien, och äfven det trogna Österrike samt ultra katolska Spanien hafva vid olika tillfällen anklagats; törseelser, begångna, erkända och icke ångrade; men glömda åtminstone, om än icke tillgiina. Men hvad som tillåtes på andra sidan Alperna, är derför icke uthärdligt på nalfön; hvad som sanktioneras vid Seinen eller Donau, det förklaras vara af noll eller intet värde vid Po eller Arno. Påfven fördömer, påfven protesterar, påfven slungar ut alla sina Vatican-blixtar; men han vill ej beblanda den oskyldige med den skyldige; han bannlyser italienarne, men utbrister uti samma andedrag i det utrop, som tillvann honom så verldsomfattande popularitet år 1847: Benedite, Osommo Iddio UItala! I afseende på den verldsliga makten säger Pius IX, att han måste vara kung, för att kunna vara påtve. Verldslig makt är oundgänglig för andligt oberoende. Det finnes intet gudlösare brott, än de romerska provinsernas införlifning med Italien; intet missdåd kan jemföras med Roms pro