Göteborgsposten – 5 november 1866, sida 1

tidsfördrif och nya leksaker, och som han var en man med stor förmögenhet hade han råd att tillfredsställa sins hycker. Under tiden hade mr Ravensbird gått in i slottet och sökt ett sällskap som han mycket tyckte om — sällskapet var lady Adelaides fransyska kammarjungfru Sophie Deffloe. Han var en mörk, blek man med ett strängt utseende, ful vid första påseendet. Icke dessmindre hade han ett redbart utseende och det låg ett vänligt uttryck i hans genomträngande svarta ögon. Man undrade på slottet hvad vackert Sophie kunde se hos Richard Ravensbird; menfula karlar ha ofta det största insteget hos qvinnor. Han hade nu varit i staden i ett ärende för henne. — Der är hvad ni bad mig köpa, m:ll Sophie, sade han och lade på bordet ett litet papperspaket. Jag hoppas att det är så som ni önskat det. Sophie vek upp papperet och tog ut dess innehåll, tre eller fyra alnar af tumsbreda band. Hon var en utomordentligt nätt flicka, klädd förträffligt i sin enkla drägt. Hennes anletsdrag voro spotska, hennes ögon mörkblå och hennes hufvud och hår skulle ha gjort lycka i en hårfrisörs butikfönster. Hon stampade otåligt med foten då hon fick syn på banden. — Jag såg då aldrig maken! utropade hon på flytande engelska, ehuru med utländsk brytning. Jag skickar er att köpa mig fyra alnar blåa band, och ni kommer tillbaka med purpurfärgade. Jag har sagt er femton gånger att ni ej har något öga för färger. Ravensbird log. Hennes smågräl var ljufvare för ho