fiskt hänsoende hafva ruthenierna den närmaste slägtskap med ryssarne. I Galizien, som nu hotar att bli ett tvistämne mellan de kejserliga kabinetten i Wien och Petersburg. bodde enl. den officiela statistiken af 1859 ej mindie än 2,900,000 ruthenier bredvid 2,055,000 polackar och 320.000 judar. Om än dessa siffror ej äro allleles riktiga, kan man likväl icke tvifla om, att det rutheniska elementet betydligt öfverstiger det polska. Oaktadt siv numeriska underlägsenhet lyckades polackarne, nnder de 400 år de bibehollo väldet i Galizien, polonisera den rutheniska adeln, såväl som den lilla litteratur, som fanns i dessa aflägsna och halft barbariska trakter. De tvungo äfvenledes presterna, hvilka i Galizien, såsom i alla rutheniska länder, bekände sig till den ortodoxa grekiska kyrkan, att erkänna påfvens myndighet och blifva hvad man i allmänt tal kallar Unerade Greker. Med presterna följde deras församlingar. Vid de få domstolar och skolor, som då existerade, infördes äfvenledes under tidernas lopp eröfrarnes språk, och provinsen blef, hvad dess bättre klasser angick, i sjelfva verket denationaliserad. Så gick det i allmänhet med de nationala rättigheterna på den tid, hvarom här är fråga, och om detta i afseende på Galizien utfördes fullständigare annorstädes, kom detta sig icke så mycket af någon särdeles grymhet å polackarnes sida, som af det civiliserade tillståndet i,de af dem annexerade stora och ouppodlade trakter. Rutheniska samfundet var då som nu deladt i egendomsegare, prester och bönder. De förra ingingo saart fred med den herrskande racen; presterna voro för okunniga att resa något ihärdigt motstånd mot den romaniska katekismens införande, så länge ritualen förblef grekisk; under det bonden, då en bunden lifegen, aldrig tillfrågades eller ens kände det onda. Någon ruthenisk medelklass fanns icke, och den obetydliga handeln var äfven då monopoliserad af judarne. Under tidernas gång återuppväcktes landets ursprungliga folkstock af österrikiska regeringen. Då den första delningen af Polen lemnade en del af detta. oberoende, kallade det kejserl. kabinettet, alltid drifvet i den mörka konsten att sköta antagonistiska narionsliteter, det rutheniska elementet till lif inom sin yförvärfvade provins. Den rutheniske lifegne och presten erinrades ifrigt om sitt icke-polska ursprung, för att den polska poloniserade adeln skulle sörhindrag från att konspirera med sina bröder i det stympade, men ännu öfverlefvande och fruktade konungariket. Detta varade tills 1796, då Polen helt och nället utplånades ur kartan och det kejserl. kabinettet ej längre fruktade återuppståndelsen af en tillintetgjord stat, hvaremot det blet något oroligt öfver storleken, värdet och de naturliga hjelpkällorna i den del, som tillföll dess ryske granne. Den gunst, som visades ruthenierna i Galizien blef derför tagen tillvaka. Det polska elementet blef ännu en gång dageus lösen. Och så forblef det ända till 1846. Presterna och ett tunnt lager af bildade personer aflägsnades från Ryssland. De blefvo goda katoliker och afskydde det orientaliska kätteriet. Men det dekreterades, att en ny ra skulle införas och helt och hälet omvända den bestående ordningen. År 1846 utbrast den polska adeln uti Galizien i uppror. Den samla polska sjelfständighetsandan vaknade upp inom dem. Den österrikiska regeringen, som gripits af öfverraskning, hade inga medel till hands att undertrycka upproret. I nödens stund vädjade hon till bönderna i provinsen, i deras egen förtrampade nationalitets namn. De tillatos, ja, befalldes, att bli uthenier och öfverfalla polackarne. Efter en långvarig slagtning undertrycktes uppboret, hvarefter det blef en faderlig regerings nästa vligt att förhindra den genomståndna förvirringarne mervändande. För detta ändamål manierades de lifegna, och de gamla ryska traditionerna väcktes upp ur grafven. Det var då som grefve Stadion, Galizius guvernör, enligt wienerwitzen (inventerade ruthevierna. Det rutheniska folket hade så länge varit örsankt i mörker, att sjelfva dess tillvaro glömts af verlden. Men nu ruthenierades i ersättning skolor ch tidningar. Previlegiet att utnämna sockonprester, hvilket förut tillhört egendomsegarne — polacker — öfverflyttades på den ortodoxa konventionen — ruthenier. Unga män at rutheniskt ursprung uppmuntrades att bevista universiteten samt blifva kungl. kejerliga administrativa tjenstemäna och i sådan egenskap hålla ett öga på polackerne. Experimentet lyckades alltför väl. Det hade ej väl börjat, förrän året 1848 grydde. Förtryckta nationer vaknade upp ur sin slaviska dvala. Äfven de galiziska ruthenierna, påminte om sitt ryska ursprung, fordrade en egen politik samt en litterär och kyrklig förening med sina fäders land. Den österrikiska regeringen hade sjelf fört dem in på denna stig. Och Ryssland törzummade icke tillfället att befrämja deras intressen. Efter en tid blef deras lutning till Ryssland sä uppenhar, att den österrikiska regeringen tänkte undertrycka örelsen. År 1859 uppdrogs åt grefve Goluchowski, hvars återutnämning till guvenör i Galizien nyligen förorsakat en sådan uppståndelse, att hålla ruthenierna i skinnet. Hans första åtgärd var att förbjuda det ryska alfabetets begagnande i skolorna. En fruktansvärdt skri höjdes mot honom — och han aflägsnades från sin befattning. Sedan dess har regeringen fört ett hemligt krig emot dem och aldrig upptagit dem i gunsten. Denna känsla af dold fiendtlighet besvarades af folket och å båda sidor önskade man ett slut på tvisten. Så stodo sakerna, då grefve Bismark uppgjorde planen att utkasta Osterrike ur Tyskland och äfven verkligen utförde den. M Korresp. framhåller nu, huru Österrike, krossadt som det är, måste se sig om efter allierade för framtiden. Det riktar derför sina blickar på Frankrike, och bästa medlet att erhålla dettas gunst vore att skydda sina polska undersåter samt genom smickrande al deras nationala svagheter ingifva dem ett bestämdt om hopp ett stundande oberoende. På ett dylikt lockbete har Frankrike alltid nappat, och så älven nu. Och derför måste ruthenierna åter offras. På kejsarens befallning hafva egendomsegarne återfått rätten att välja sockenprester, under det regeringen samtidigt gör anspråk på det oxklusiva privilegiet att betala dem deras löner. Dagligen väntas befallning om skolornas fullständiga polonisering. På grund häraf