komlig ruin för kolonierna sjelfva, icke mindre än för moderlandet. Ännu senare fyllde regeringen måttet af folkets missnöje genom att till generalguvernör för de ostindiska besittningarne, den högsta befattning i Holland, utse en man, fordom väl känd för sitt hyllande af den fria handelns och det fria arbetets principer, men hvilkeu öfvergifvit dessa principer och askallit från sitt parti. I båda husen antogs ett klandervotum mot ministeren, hvilken rådt till den misshaglige guvernörens utnämnande. Konungen svarade genom kammarens upplösning, och Holland befinner sig nu i ett parlamentsvals hela öfverspänning. En kunglig proklamation, afsedd att lugna de uppretade sinnena, har varit utan vorkan. De liberala skola troligen blifva starkare än någonsin i det nya parlamentet, och i händelse af ett nytt misstroendevotum sägas ministrarne ämna tillgripa undantagsåtgärder som gå ut på att våldföra grundlagen af år 1848. Det är lättare att önska än att hoppas, det mildare åtgärder skola bli vidtagna. Frågan om slafveri, äfven i dess mildaste form än en, med hvilken vår tid icke vill tåla något dagtingande. De olyckor som ett våldsamt upphäfvande at slafveriet framkallat i engelska Vestindien och Nordamorikas sydliga stater bli kanhända ännu svårare i Hollands kolonier. För trälarnes icke mindre än för deras herrars skull, vore det önskligt att reformen, fastän genomgripande, föreginge stegvis; men hittills har ingen klokhetshänsyn någonsin haft kraft att hejda passionens flod i denna ömtåliga och farliga angelägenhet; och vi äro ej fullt säkra om att den till ordspråk vordna holländska flegman skall blifva i stånd att hålla den nyligen väckta entusiasmen inom förståndiga gränsor.