let, men intet tak finnes; byggnaden ligger lika öppen för det lugna vädret som för det stormiga. Den gamla ruinen utgör en pittoresk syn i den uppeller nedgående solens sneda strålar, men är det ännu mera i en månljus natts bleka mystiska skönhet. På denna del af kusten äro klipporna lodräta, men icke mycket höga; något längre bort bli de mycket mindre branta och några klumpiga trappsteg äro huggna i dem till stranden dernedanför; i sina gossår brukade de unga Danes, den nuvarande lordens söner, utan fara springa upp och ned för dem för att komma till sin båt, hvilken låg förtöjd vid stranden derstädes. Bakom slottet är en trädgård ehuru icke stor; blommor och frukt synas icke trifvas här. Emellan slottet och byn kan man se tecken till åkerbruk, plöjda åkrar, ängar och här och der en farmbyggnad, omgifven af dess stackar och lador — alltsammans, eller nära allt tillhörande lord Dane — by, byggnader och åkrar. De personer som bru kade de olika delarne af egendomen voro sålunda blot lordens arrendatorer. Det var en solskensdag på våren. Uppkrupen på er grind som ledde till ett klöfverfält, med utsigt till slottet: fönster, åt den ändan som vette mot Danesheld och äfver med utsigt till landsvägen och den gröna planen framfö densamma, satt en gentleman sysselsatt med något arbet på ett metspö. Han såg ut att vara omkring åtta oc tjugo år, var smärt och högväxt, hade vackra anletsdrag ehuru något tunna och skarpa, samt mörka ögon. Han skjutjacka af sammet var kastad tillbaka från hans axla