— 2 mu är oense med sina undersåter om några ytterst vigtiga frågor i inländska och koloniUpolitiken. Partierna i Holland äro delade i ässeende på Java. Ön Java är, såsom läsacen känner, den skönaste ädelstenen i Nederländernas krona, indiska arkipelagens stolthet, oupphunnen i skönhet och bördighet af någon lika stor landsträcka i verlden. Java, en gammal portugisisk och sedermera holländsk koloni, kom år 1811 i engelsmännens hand och återvanns af Nederländerna endast genom ett frivilligt atstående fem år senare. Javaneserna, en malajisk race, voro redan civiliserade då portugiserna år 1511 anlade nybyggen derstädes, och genom deras åkerbruks fullkomlighet, understödt af ett utmärkt vattningssystem, hade de gjort sitt land till arkipelagens kornbod. Holländarne, som före år 1811 blott hade några nybyggen derstädes, hade infört tvångsarbete i sina plantager; men detta system upphäfdes under engelsmännens ockupation och blef ej återstäldt törrän åtskilliga år sedan holländarne återtagit herraväldet. En af generalguvernörerna i holländska Vestindien, vid namn Van den Bosch, åstadkom en revolution i stor skala på ön, tillegnade sig all sådan jord, som bäst kunde användas till producerande af socker, kaffe, indigo etc., och förändrade genom införande af tvångsarbete hela öns utseende och ekonomi. Resultatet af dessa åtgärder uppgifvas ha varit, att statsinkomsterna af ön stego till 50 mill. floriner och att befolkningen växte från 5 millioner år 1816 till 13,649,680 år 1863. Dessa ansenliga siffror må likväl icke missleda någon. Befolkningen på Java är med all sin märkvärdiga tillväxt dock endast hälften så tät som nedre Bengalens. Att de javanesiska arbetarne, med all den rikedom de samla åt sina herrar, icke synnerligt förbättra sin egen ställning, känner man sig frestad att sluta till deraf, att priset på säd har under de sista sextio åren stigit 200 procent. Den ö, hvilken, såsom vi nämnt, fordom var malajska arkipelagens enda kornbod, har upphört att exportera säd, och dessa öar hemta nu sitt behof deraf från de britiska besittningarne i Pegu, Aracan och Siam. Men huru lysande också resultaterna af tvångsarbetet må vara för Holland ur ekonomisk synpunkt, så har nu den tid kommit, i hvilken dylika frågor behandlas såsom rörande menskligheten och icke blott den materiella nyttan, och ett rop mot systemet har höjt sig inom ett parti af den holländska oppositionen, af hvilket metoden för odlingen af deras ostindiska kolonier, huru förklädd den också må vara under namn af lärlingsskap, betecknas såsom fullkomlig träldom. Det tjenar till föga att försäkra, det javaneserna icke demoraliseras af deras nuvarande ställning, eller att de ej känna något förtryck, att systemet är infödt och alltid funnits på ön. Vår tid bekymrar sig föga om att skilja mellan corvåe eller Åbattue och öppet slatveri. Den vill ej ens tåla tvångsarbete för negern, så mycket mindre då för den saktmodige och tålige malajen, som icke söker undkomma sitt öde på annat sätt, än genom att emigrera eller att gå ut som sjöman, understundom äfven som sjöröfvare, eller ock att utomlands söka sysselsättning i hvilken egenskap som helst, men under vilkor att vara en fri man. Af sådan natur är den fråga som synes ha väckt de holländska politici ur deras vanliga apati. Efter upphäfvandet af negerslafveriet i holländska Vestindien åren 1862—63 önskade de liberala att vidtaga en liknande åtgärd i alseende på de ostliga besittningarne. En motion för upphäfvande af tvångsarbetssystemet väcktes i parlamentet förlidet år, men blef förkastadt, såsom innebärande full