amtIilga Ställen Jemvalt 105Uummmå! Ven — — — — pindmössa, inspekterande en skurning, för att zå ut på gator och torg och deltaga i politiska agitationer. Så är emellertid fallet. Om lessa rörelser icke bli så bullersamma som hos deras slägtingar och naturliga vänner tyskarne, så är det dock att antaga, det de blifvit vida allvarsammare; ty ett tolk af sådant skrot och korn som holländarne låter ej locka sig ur sin ro, för att sedermera åtnöja sig med att icke erhålla något resultat alls. Man läser i Times en framställning af de förhållanden inom Nederländerna, hvilka gifvit anledning till jäsningen derstädes. Denna uppsats hoppas vi skola intressera våra läsare såsom särdeles klar och orienterande. Vi återgitva den således här. De senaste underrättelserna från Haag — säger tidningen — antyda en växande agitation i Holland. Under de sista få veckorna nådde oss väl temligen oroande underrättelser från detta eljest lyckliga land; men vi kunde knappast tro rörelsen vara af så allvarsam karakter, att den förebådade vigtigare följder. Men då det kommit så långt, att man hotar med en statskupp och modifikationer af vallagen, är det tid på att undersöka orsakerna vill oron. Rörelsen inom detta lands politiska partier härleder sig af tvenne orsaker. För det första är det en tvist emellan konung Wilhelm III af Nederländerna och konungen at Preussen. Den förstnämndes europeiska besittningar ega en befolkning at 3,699,744 personer, af hvilka 427,650,-eller omkring en åttondedel, bebo de delar af territorierna Luxembourg och Lemburg, för hvilka, tills helt nyligen, konungen af Holland åtnjöt privilegier som medlem af tyska törbundet, var berättigad till en röst i dess öfverläggningar och skyldig att när helst det påfordrades lemna törbundsarmen en kontingent af 1,913 man infanteri och 1,064 kavalleri. Då d. 14 sistl. Juni frågan om mobilisationen af nämnde armå afgjordes i förbundsdagen i Frankfurt, och man fordrade att alla dennas medlemmar skulle rösta ettdera för eller emot Preussen, ansåg sig konungen af Nederländerna berättigad till att förklara sig neutral, och att efter förbundets upplösning, som följde kort efter slaget vid Sadowa, draga sig sjelf och sitt storhertigdöme Luxembourg ur tyska förbundet. Han antog, att det Tyskland, till hvilket han hörde, det förbund, at hvilket han var medlem, hade upphört att existera; men konungen at Preussen, eller i hans ställe grefve Bismarck, påstod att Tyskland såsom nation öfverlefde förbundet och att Preussen i allt hvad som angick de norra medleminarne af detta förbund samt följaktligen äfven Luxembourg hade satt sig i spetsen för en ny nordgermanisk konfederation, på hvilken alla det gamla förbundets rättigheter öfverfördes. Huru önskvärdt det än måtte vara, att detta blandade herradöme, hvilket, visade sig så olycksbringande för Danmark, skulle hvad Holland beträfsade upphöra, så visar sig dock Bismarck obeveklig och vägrar att utrymma den starka fästningen Luxembourg, hvilken såsom förbundsfästning ännu är ockuperad af en blandad garnison, holländsk och preussisk. Frågan skulle blott blifva af betydelse för Europas fred, ifall Frankrike ville begagna sig af den förevänning som en tvist skulle erbjuda, hvilken gällde besittningen af en första klassens fästning, liggande nästan på dess egen gräns; men kejsar Napoleon har lofvat Åatt i inga händelser börja gräl med Bismarck, och Holland, lemnadt åt sig sjelft, skulle ej ha bättre utsigt mot Preussen, än Danmark, Hannover och Sachsen förut haft. Konungen af Nederländerna måste känna sig så mycket mera obenägen att gå till yt terligheter i sina utländska tvister, som har