-Polisen! Ah, bah! — Polisen vet om ingenting. God morgon! God morgon! Ni går in på ett schweitzeri tör att dricka ert kaffe; vid ena bordet sitta gäster, och om ni vill lyssna till deras samtal, så skall ni finna, att det rör sig uteslutande om försvunna personer, mord, rån och knitstygn. — Ni går in till Tjäderhönan, för att få en cigarr; hvad tror ni hon har att berätta? Idel dråp och rysliga historier! — Än hr Uppling då, fältskärn? Bara sönderskurna käkar och förbindningar! — Med ett ord: öfverallt, hvart ni kommer, så skall ni finna, att nästan ett och samma ämne upptar allas sinnen; den ena berättelsen efter den andra strömmar öfver er, och att de icke aftaga i styrka och ryslighet, är ju naturligt. Jag behöfver väl icke relatera några af dessa, ty ni har säkerligen redan läst om de flesta bland dem, såsom kyrkoherde Weidemans försvinnande, skomakaren Såtermans dito, studenten Steinmetz öfverfallande och flera andra ruskiga händelser. Hvad Weideman beträffar, så är det väl troligt att hans död förorsakats icke af något yttre våld uran endast af hans obekantskap med lokalen och af det rådande mörkret, hvilket gjort att han gått rakt ner i ån på ett ställe, der denna är ganska djup, och på så sätt ljutit döden. Jag såg liket på anatomisalen och det visade icke det ringaste spår af yttre våld, endast några fläckar i ansigtet, men dessa härröra helt säkert från skrapningar mot stenar o. d., hvilka han tått, då han flöt ner utefter strömmen och öfver dambordet vid qvarnen. D:r Lundblad, som förrättade obduktionen, säger också, att han dött tillfölje af qvätning 1 vattnet. Det finnes här i staden såväl som i alla andra städer en myndighet, som vi kalla polis. I Stockholm är polisen föremål för hat, i Upsala för åtlöje och förakt; och det är fråga om icke den allmänna säkerheten finner större tördel af en hatad polis än af en föraktad. Oderint, dum metuant är en sats, som väl skulle kunna tillämpas på Stockholmspolisen vis-å-vis allmänheten; om Upsalapolisen kan man hvarken säga det ena eller det andra. Hela styrkan uppgår till 16 man, tror jag, och af dessa tjenstgöra endast hälften på en gång, och hvad vill detta säga i en stad med öfver 10,000 innevånare och af ett jemförelsevis vidsträckt omsång. Kommer nu härtill en massa löst folk, som ej tillhöra samhället, hvilket varit fallet under jernvägens byggande och ännu mer efter dess invigning, så är ju naturligt att en så ringa styrka som 8 å 10 man är alldeles otillräcklig för att upprätthålla ordningen; och utgöras så till på köpet dessa 8 man af sådane personer som de, hvilka nu utgöra polisen i Upsala, så faller detta förhållande ännu tydligare i ögonen. Den är till den yttersta grad slapp och rädd, så att, istället för att atstyra buller och oväsen, som nu tyvärr här hör till ordningen för dagen, gör den allt för att så långt som möjligt aflägsna sig från det ställe, der orostittarne hålla till. Gå t. ex. en Söndagseftermiddag i skymningen ötver Stora Torget, och ni skall finna att jag icke öfverdrifver mina uppgifter. Eller gå en afton vid 11-tiden genom gatorna — i dessa dagar låter det sig icke göra, ty vid den tiden håller man sig pu helst hemma — och nm skall finna detsamma. Det är icke studenter dessa massor, som stryka fram arm i arm under skrål och oljud, det är gesäller, lärpojkar och en hop andra lösdrifvare, hvilka liksom flädermössen krypa fram ur sina gömslen, så fort mörkret börjat inbryta. Ni må icke tro att jag tager studenterna i försvar, nej, långt derifrån. Tvärtom medger jag gerna våra vedersakare,