ty dagen var verkligen varm. Han hvisslade sakta medan han satt vid sitt arbete. Då han hörde fotsteg, höjde han ögonen och såg en medelålders man, en främling som bar en sjökaptens drägt, nalkas från byn. Då främlingen nalkades porten lyftade han på den lackerade hatten; men om det skedde af höflighet eller blott för att torka paunan med sin näsduk var ej fullkomligt tydligt. — Är detta Dane Castle? frågade den främmande. — Ja. — Jag trodde det var, sjömannens halfhögt uttalade anmärkning vid detta svar; är familjen hemma nu? Mannen med fiskspöt pekade mot flaggan på tornet. — Der är tecknet derpå. Om mylord Dane är hemma, så ser man flaggan svaja der; i hans frånvaro är den ej att skåda. — Men hvarför så. Den unge mannen höjde på axlarne. Hans sätt att uttrycka sig var släpande, utmärkt af ett kallt lugn, hvilket nästan gränsade till förlöjligande — icke af främlingen utan af familjen Dane som han talade om. I — Det är en af de gamla Dane-sedvänjorna. De ha några sådane som äro besynnerliga. De der figurerna som ni ser på flaggan utgöra Danevapnet. — Äro båda sönerna hemma? Förlåt mina frågor, fortfor främlingen. Jag gjorde bekantskap med en af dem I utomlands för några år sedan. I — Den yngre är hemma — f. d. kaptenen, svarade den unge mannen lugnt, liksom hade det varit hans då