Småsqvaller från Upsala. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). D. 28 Oktober. Det var en gång en högt uppsatt man (kanhända känner ni honom!), som vid ett mycket festligt och högtidligt tillfälle hade ett yttrande, hvilket genast blef kändt öfver hela riket, tack vare den glade Nissen, och hvilket yttrande af mången ansågs som något viktigt löjligt och skrattväckande. Han sade: tiden är ond; vi kunna undvara tiden. Det är dock icke så betängdt detta yttrande som det vid första påseendet vill tyckas; jag är säker på att mången af oss här i Upsala af fullt hjerta instämmer deri, åtminstone för så vidt vi få inskränka tiden till de aldra senaste veckorna. Ty denna tiden har varit mycket ond, så ond tillochmed, att vi både morgnar och isynnerhet aftnar träget bedja, att detta belägringstillstånd snart måtte upphöra. Och detta är icke alls att undra öfver. Går man ut en morgon och då träffar på en bekant, så uppstår vanligen ett samtal af följande innehåll: God morgon, kära bror. Det var roligt att få se dig kry och rask ännu en gång; du har således ännu icke blifvit ihjälslagen och kastad i Fyris. Det var fägnesamt). . Nej, som du ser, ännu icke. An du sjelf då? Har du icke fått något knifstygn än? Inte. Nå, då får du det väl snart nog. Tackar så särdeles! Hvad nytt för öfrigt från natten? Åh, just ingenting ovanligt. Ett par studenter ha blifvit öfverfallna och en af dem mistat ett öra eller par. Jaså, ingenting vidare! Nå, polisen har naturligtvis icke fått reda på myrdarne