Göteborgsposten – 31 oktober 1866, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Stockholm d. 29 Oktober. Allt har sin tid. Elihu Burrit, fredsaposteln, och hans Olive leaves, som blifvit öfversatta på alla språk, äro glömda. På Na poleon III:s vackra fras: Kejsardömet är freden tror ingen längre. Äfven vi ha plötsligt blifvit en rustande nation, och ett nationalförsvar på 200,000 man, vapenöfvade och beväpnade intill tänderna, är det minsta hvarmed vi kunna nöja oss för att intaga en imposant ställning. Emedan vi måste spara på fyrkarne, så får det nya försvarsväsendet ej kosta mycket; det behöfs icke heller om det ställes på nationell grund. Det högre befälet — man kan ej undvara det — skall endast aflönas med två millioner rdr årligen, och denna summa är, om man rätt tänker på saken, en bagatell. Det lägre befälet, som har utsigt att med sina borgerliga yrken till letvebröd avancera till högre grader, får dessförinnan tjena mest för äran. Jag träffade i går en herre, som hela sommaren vistats i Wisby, badat och ätit Gotlands fårkött. På mellanstunderna hade han approfonderat den gotländska nationalbeväringen; han var alldeles förtjust i den och ville partout ha samma system intördt på hela fastlandet. Han regalerade mig med en noggrann redogörelse för hela systemet och framhöll såsom det karakteristiska i den gotländska milisen, att all militärdespotism var aflyst, emedan disciplinen var reducerad till det minsta möjliga. — Jag invände i min enfald: har ni rådgjort rörande er stora plan — ty han skall framlägga den i tryck — med någon militär? — Med någon militär? upprepade han långsamt, nej, min herre, det kan ej falla mig in, ty de begripa ingenting, fastvuxna som de äro i de gamla iderna. Och så var jag afsnäst. Det torde då blifva svårt att upptäcka något passande subjekt till krigsministersportföljen, när den nya organisationen skall införas, anmärkte jag. — Ålldeles icke. Han behöfver ej vara militär ex professo, utan blott fullt inne i det nya systemet; det är tillochmed bättre att han alls icke är militär, så är han ej fången i den gamla slentrianens nät, svarade han och antog under tiden en ståtlig, militärisk hållning. — ÅAh! utropade jag och gjorde militärisk honnör så godt jag förmådde, tillåt mig trycka den blitvande krigsministerns hand till afsked. Det beställsamma ryktet tror sig bestämdt veta, att Londons delegare i the English and Swedish Bank blifvit så knuffade öfver deras härvarande meddelegares demonstration, att