Göteborgsposten – 30 oktober 1866, sida 2

Från Finland, Helsingfors Dagblad innehåller följande något mystiska antydningar: Alltsedan Runebergs snille frambragte Vårt Lands herrliga och djupt gripande ord samt Pacius försedde dem med tonernas vingar, har denna sång alltmera blifvit en verklig nationalsång för den finska allmänheten, hvari densamma funnit ett uttryck för sina känslor och sin hängifvenhet för hvad den på jorden anser mest värdt att hållas dyrt och kärt. Som en till medvetenhet vaknad känsla fann den genklang hos hela det slägte, som lefde då den först skapades, och vid dess toner har hela den generation, som nu håller på att träda ini fosterlandets tjenst, vuxit upp. Och för denna sång tyckes man nu börja hysa sarhagor. Man tyckes vilja undanskjuta den från att vara hvad den nu är — vär nationalsång, och vilja få något annat ätminstone bredvid. Man har gjort atsjungandet af densamma till föremål för mycket bekymmer och fjesk. Man har velat uppställa vilkor för att dess ord och musik skola låta få höra sig. Man synes nästan vilja göra dess utförande till en förbrytelse, hvilken måste öfverskylas med andra toner, som skola betaga den dess förmenta brottslighet! Se der hvarthän man låtit sig ledas genom att söka inblanda sig på ett område, der folkets egen känsla är det enda, som bör och kan vara det bestämmande. Och hvarför allt detta? Hvarför vill mun nu företaga sig att reglera, huru det fin-ka folket bordt och rättast skall uttala sina känslor: I tjugo års tid har detsamma vant sig att i Värt Land innesluta allt för nationen kärt och dyrbart, utan att åtskilja furste från land och folk. Men denna form synes man plötsligen nu icke mera finna passande. År det då för simpelt, att fursten anses vara med inbegripen i den hyllning, som egnas värt land i sin helhet: