Göteborgsposten – 30 oktober 1866, sida 1

——— Lc 0-—WC— —— Denna tilldragelse antyder mycket sammanhang med några al i: förut timade af samma art. Den i förra numret omtalade bondgossen från Gamla Upsala yckte sig ock af bolvarne blott hafva erhållit an knuff å bröstet, då hans kläder likväl blifvit dervid sönderskurna, med en skicklighet och snabbhet, som västan berättiga till förvåning och röja särdeles o1ning och färdighet i detta strätröfvarcyrke. De paallela skärningarne i hr Munktelle rock på just en fingerbredds afstand från hvarandra antyda en sådan likhet med risporna i studenten Steinmetz unsigte, att, derest dessa senure ej uppkommit genom skrapning mot marken vid S:z dragande vid fötterna ner i vattnet, man nästan torde kunna med säkerhet untaga, att de allesammans tilllogats med samma slags instrument; eller de förut omnämnda laucettringarne, af hvilka bofven vid Steinmetz öfversallande burit åtminstone tre på en och samma hand och vid Muuktells öfverfallande minst tvenne. Alla fingrarne haue ock dermed kunnat vara beväpnaue, fastan handens läge gjort, att ej alla knifvarne tagit på en gang. Om deuna sannolika gissnivg är riktig, skulle man hårutinnaa ega ytterligare bekräftelse på uen lörmodan, att alla dessa väldsbragder förotvate al samma personer, som sannolikt ej äro flera än fem. De, som vid Fullero sist. Söndags natt slagit eller slagits med den förut omnamnde s. d. soldaten Rusk, voro också fyra, ej fem, såsom vi då i brådskan råkade oriktigt uppgifva. Någon dag sorl. vecka hade statskarlen J. Carlsson på Graueberg etter dagsverkets slut begifvi. sig till staden för att anskaffa läkemedel åt sin sjuka hustru. Vid hemgåendet hade hau mellan kl. 9 och 10 på aftonen, då det var kolmörkt, i parken mellan Knäppingebacke och Hammarbygrinden plötsligt blilvit anfallen af ivenne karlar, som kommo fram ur skogen, hvarvid den ene genast bskifrän öfver axeln stuckit handen i hans våstficka och tagit hans fickur, under frågan Åhvad är du iör en tusan djefvul; har du nagra penuingar? — Hur skuile jag, fattig stackare, kunna ega några penumgar, genmälte Car sson, som bar ett par knyten jemte ett bränvinskrus, imnehållande ett stop bränvin. Kuytena undersöktes och innehallet, några skorpor åt barnen jemte medikamentsflaskor, ströddes vid undersökningen omkring på vägen. Bränvinskruset togo de jemte klockanDen var eti pinsbacksur med svart tafla, hvarpa C. satte sturt värde. Då en landtbrukare i dag kom ut tiil sina lador på morgonen, kom en ruskig mauspersou upp ur hans halmstack, der han påtagligen haft sitt natiläger, och straxt derpå tvenpe andra karlar från ladorna derin vid. På fragor om namn och ärende, gasvo de endust spotska och snäsande svar. Sådane uteliggare lära vara ganska vanliga rundtom ring staden, men hvaken vi eller någon annan ha lörsport, om polisen cis under denna betänkliga oro sträckt sina efterforskningar åt detta håll. En tilldragelse, som vi hittills ansett för oberydhg att omtala, torde dock äfven förtjena komma till allmänhetens och högre vederbörandes kännedom. Den umade samma afton, d. 9 Okiober, omkr, kl. 8, som kyrkoherden Weideman här i staden lörsvann. En gammal brödförsäjjerska kommer vid sugde tid gaenue öfver Dumbron med sin korg med bröd, då fyra karlar antastade benne, frågande hvad hon hade i korgen. Da gumman omtalat och utbjudit dess innehall, svarade de: Neg, tag hit korgen; den behöfva vi. Gumman protesterade naturligtvis, men dervid yttrade den ena: Mucka inte kärring, lör annars ska du sa samma skjuts som brestdjufvuln fick nyss. De kände ock pa hennes klädningsfickor, em hon möjligtvis egde nagra penningar. Häri Upsala skulle således funnits fyra personer, gom blott någon kortare stund efter kyrkoherden Weidemuns slut, hvilket sannolikt timade kl. 7 och 40 min. e. m, enligt hvad hans egen klocka utvisade, kande till denna tilldragelso, hvarom då och hela dageu derpå ingen, ej ens hans närmaste anhöriga, egde någon kännedom. Bullgumman har för längesedan fått upprepa sin berättejse och försäkrat sanningsenligheten deraf inför personer, som fullkomligt uppfattat betydelsen deraf och ega den samhällsställning, att hon allra minst inför dem skulle vaga säga en osanning, hvartill for öfrigt något motiv härvidlag så mycket mindre förefanns, som hon lyckligtvis fick behålla både sin korg och