Göteborgsposten – 29 oktober 1866, sida 1

huset. Der kastade hon sig på knå framför en bild af den heliga jungfrun och bad häftigt och oafbrutet. Emellertid gick Falcone nagra hundra steg bortåt stigen, iuulls han nådde en liten dal. Der stannade han, undersökte jorden med sin bösskolf och fann den mjuk och lätt att uppgräfva. Stället syntes honom passande för hans ändamål. — Fortunato, sade han, gå dit bort till den stora stenen der. Barnet gjorde som han befallt och knäföll derefter. — Läs dina böner. — Fader, fader, döda mig ej. — Lis dina böner! upprepade Mateo med kall, lugn stämma. Snyftande framstammade barnet sitt paternoster och credo. Vid slutet af hvarje bön sade fadern amen! med fast röst. — Är det alla de böner du kan? — Jag kan äfven ave Maria och litanian som tante lärt mig. — Det är långt; men det är detsamma. Barnet läste ave Maria och litanian med halftydlig stämma. — Är du färdig? — Oh, fader, fader! nåd! Förlåt mig! Jag skall aldrig göra det mer! Jag skall bedja