IIvarjehanda. Listigt uttänkt bedrägeri. Vid den tyska Petri kyrkan i S:t Petersburg fanns för några år sedan anställd en mycket berömd predikant, pastor V., som hade samlat sig en betydlig förmögenhet och som stod i stort anseende hos sin rika församling. Hans mottagningsrum stod aldrig tomt och sällan lemnade någon det utan att ha medfört tröst, råd eller understöd. En dag då pastorn på grund af skjukdom höll sig hemma, fick han besök af en borgarfru som bad om hans råd och hjelp. Hon hade för några år sedan ankommit till Petersburg med sin man, en tysk guldsmed; ban var öfverhopad af beställningar och fortjente mycket penningar, men deras äktenskap va mycket olyckligt, ty han behandlade henne på det skändligaste och hon hade icke annat att sätta deremot annat än — tålamod. Pastorn beklagade att hans opassligbet hindrade honom att gå ut, men, sade han, för er man till mig. — Det blir icke lätt. sade hustrun, ty. om han märker, att besöket kommer att gå ut på en skrapa åt honom, aktar han sig nog för att följa med. Bättre vore då, om jag kunde få säga avt ni önskar att köpa några silfverpjeser, ty då skulle han säkert komma. — Åa, det går visst an, sade pastorn, ÅÄdet passar sig förträffligt, jag hade just ämnat att i dagarne köpa en thcservis af silfver låt honom komma hit med en sådan, Följande dagen kom guldsmeden ganska riktigt medförande ett elegant skrin och åtföljd at sin hustru. Pastorn undrade ett ögonblick på att denna följt med men lätsade ej derom utan sade genast Al, jaså, silfverservisen! — Ja, erg högvördighet, efter er on skan medför jag här en servis, — Det är bra sade pastorn, men var god och först stig in några ögonblick i min studerkammare, Då de voro på tu man hand började pastorn at: myckot bevekande tala om en äkta mans pligter och skildrade med stor vältalighet heligheten af den ed som äkta makar aflägga inför altaret. Guldsmeden syntes blifva mycket förvånad och ville flera gånger albryta talaren, men denne bad att först få tala ut. sOch hvad, sade han till slut, har ni väl att anföra till ert försvar? Huru kan det komma sig, att ni, min goda, man som har ett så mildt och godmodigt yttre kan vara en så hårdhjertad och dålig äkta man? — Men, tillåt mig hr pastor blott ett enda ord — jag ärvt — Jag vet hvad ni vill säga, att ni eljest är from som ett lam, men endast i detta fall häftig och uppbrusande, sådant har man hört talas om förr, men fy, att slå sin hustrul — ÅErs högvördighet, ni tar alldeles miste på person, jag har aldrig slagit min hustru— Jasa ni förnekar det på köpet, fy, min berre! — Emedan, sade den andre, jag alldeles icke har någon hustrak. — Hvad säger ni, hon står ju deruto i salongen-. — Hvom? Min hustru? Ni misstar er, jag är icke gift, frumtinret derute är ju er egen hushållerskak. — Jag tror ni är förryckt, er hustru var ju hos mig igår och bad mig ställa saken till rättak. — Och det der fruntimret var idag hos mig, utgaf sig för er hushållerska och bad mig komma till er med en silfverservis-. — Pastorn blef ganska underlig till mods. Då måste vi ha råkat ut för en vansinnig! — Eller en bedragerska, utropade den andre. De begåfvo sig ögonblickligen ut i salongen, men den var tom. Fruntimret var försvunnet och med henne skrinet med silfverservisen. Man anställde efterforskningar öfverallt, polisen sattes i rörelse, allt förgäfves, silfverservisen var och förblef borta och har sedermera aldrig hörts af.