sörbund med Ryssland och Preussen anmärkor han, att det endast kan bringa olyckor öfver Osterrike, alldenstund den hel. alliansens tider Ålyokligtvis äro för alltid förbi. Från polska gränsen skrifves till Augsb. allg. Zeit. d. 18 d:s: I konungariket Polen antaga sakerna med hvarje dag en mera hotande gestalt, och de oafbrutna militära rörelserna tyckas antyda eventualiteter, hvilka från rysk sida uppenbarligen anses för icke osannolika. Från Ryssland ha under senaste åtta dagarne oafbrutet trupptåg anländt, hvilka efter ett kort uppehåll i Warschau skickas till galiziska gränsen. Att ståthållaren och tre ansedda generaler kallats till Petersburg, hvilket sättes i samband med de nuvarande förhållandena i Galizien, har just icke heller bidragit till stämningens lugnande. Polackarne äro i allmänhet taget starkt upprörda och drömma åter redan om, att deras fädernesland snart skall bli återupprättadt, hvilket emellertid endast har till följd, att ryska regeringen uppträder med ökad stränghet och med makt befordrar russificeringen i alla riktningar ... Kutheniorna i östra Galizien göra allt, hvad i deras makt står, tör att ernå Rysslands beskydd mot de galiziska polackarnes tyranni, och ryska regeringen tyckes ej ha någonting emot, att i nödtall uppträda med vapenmakt för sina trosbröder. I de petitioner, som ruthenierna sändt till Petersburg, fordras ej blott skydd mot Osterrike, utan äfven införlifning i Ryssland. Från Österrike skrifves om ställningen derstädes till Times: Det kejserliga brefvet till statsministern, hvilket offentliggjordes i Wiener Zeitung d. 14 d:s, tyckes endast hafva gjort föga intryck på Wiens innevånare. I samtal hänsyfta de sällan derpå, och när de göra det, är det endast för att anmärka, att det ej innehåller någon försäkran om, att de politiska förhållandena mellan Österrike, Preussen och Italien) äro tillfredsställande. D. 17 Juni underrättade kejsaren genom ett manifest sina befolkningar om, att han nödgades taga till vapen mot Preussen och Italien, och nu tackar han genom en enkel Handschreiben till en medlem af kabinettet dem för den lojalitet och sjolfuppoffring, som de utvecklade under kriget. Man hyste den bestämda förväntan, att H. M:t skulle, då fred afslöts, åter vända sig till nationen; men det vill synas som att han, efter det han blifvit slagen at Preussen och nödgats afträda Venetien till Italien, icke var hugad att göra så. Neue Freie Presse anmärker, att ordet fred ej ens förekommer i det kejserliga bretvet. sjelfva verket,sä-1. ger nämnda blad, tyckes detta icke. för en opartisk läsare bebåda någon fredsicra. Inom. de högre militärkretsarne råder ej någon god stämning mot Preussen, men för ögonblicket finns det ej fara för någon ny brytning mellan Österrike och denna makt, emedan båda hafva för mycket att göra inom hus. Preussen har lyckats utvidga sina besittningar, men det skall ha svårt att befästa sin makt. Hvad Österrike angår, måste det tillfredsställa sina befolkningar, och detta rätt snart, ty annars måste en stor katastrof ske. Fastän sta-J; ten tyckes befinna sig på randen af en bankrutt, eger likväl en stor trupprörelse rum i norra delen af kejsardömet, och man säger mig, att reserverna ännu icke blitvit definitivt). hemförlofvade. Bayerns och Wärtembergs in nevånare hysa inga vänskapliga känslor mot österrikiska regeringen, och för några dagar sedan förklarades inom wirtembergska landtdagen, aw det var omöjligt att gå hand i hand med ett land, der presterna ha sådan makt, att municipalrådet i dess hufvudstad icke tillåtes upprätta ett seminarium för såväl protestantiska som romersk-katolska folkskolelärare. Konkordatet är ännu i full kraft. Från tillförlitlig källa erfar jag, att vice amiralen von Tegethoff, segraren vid Lissa, blifvit offer för en intrig. Kort etter det striden vid Lissa utkämpats och vunnits, insände Tegethoff ett memorandum, hvari han sade, att 12 millioner floriner genast måste utgifvas på flottan, om det vore regeringens afsigt, att hålla henne i dugligt tillstånd. Eftersom den tappre sjömannen, som mera tillskref lyckan än sin egen tapperhet den vunna segren, uttalade sina åsigter med ganska stor frihet, gjorde åtskilliga på honom asundsjuka personer allt hvad de kunde för att intala kejsaren, det amiralen var hugad för att taga sig vissa triheter. Den begärda summan vägrades, och på detta sätt ansåg Tegethofs det rådligt att inkomma med sin afskedsansökan. Den bifölls, och amiralen, som ej fått den af honom väl förtjenta Maria Theresia-orden, sattes på disponibel fot, Det må här nämnas, att det aldrig, såsom ryktet velat förmena, varit fråga om, att gitva Tegethoff titeln grefve af Lissa. Det är märkligt, att under det tapperhoson sålunda kränkes svnes man på annat sätt — — — — — — —