vanligt hans planer, i det denna makt, mot hvilken han ville upphetsa Österrike och Frankrike, sjelf sörjt för att stödja denna angifvelse; ty ryska agenter hafva uppmuntrat Portens missnöjda under-åter, och kuropa måste derför tro, att kabinettet i Potersburg återupptagit sin gamla plan. Om spelet väl kommit i gång, måste Frankrike och Österike antingen göra gemensam sak med Ryssland eller föra med detta ett krig på lif och död. I så fall skulle Preussen fortiarande förblifva envåldsherre i Tyskland, och dess allians skulle stå i ett högt pris, ty fastän det börjat med att uppmana de stora militärmakterna att vända sig mot Ryssland, kunde Preussen dock lika väl taga parti för denna makt som för de andra. Hufvudsaken är för honom, att han betryggar och stärker Preussens ställning i Tyskland. En vigtig omständighet var det slutligen äfven för honom, att en kris i Orienten jemväl kunde ge Preussen utsigt till en allians med England. Hela planen tyckes emellertid hafva strandat, derföre att de tre stora kontinentala makter, som han arbetade på att få invecklade i ett krig, draga sig tillbaka. Österrike gaf det spetsiga svaret, att det ej längre kunde räkna sig till de tyska makterna, och att det derför endast kunde fästa afseende vid sina egna intressen uti lösningen af den orientaliska frågan. Frankrike vill ej beröfva Big utsigten till en inblandning i de tyska angelägonheterna, genom att inveckla sig i stridigheter i Orienten, och det uppträder i allmänhet på ett sätt, som om det ännu icke anser den orientaliska frågan mogen för en lösning. En sådan hållning från franska kabinettets sida måste ytterligare stärka Österrike i dess beslut; ty Österrike vill ej taga något steg i saken utan Frankrike, i hvilket det väntar sig finna en allierad under nästa krig i Tyskland. Hvad slutligen Ryssland angår, tog det helt säkert under tyska kriget anlopp till atsörande steg i Orienten; men kriget slutade örr, än det väntade, och det är mycket möjigt, att det nu skall finna det klokast att uppkjuta sina planer och gifva sina klienter i Turkiet en vink om att hålla sig i skinnet. Unler dessa omständigheter är det ej troligt, att le förhandlingar, som Preussen uppväckt om len orientaliska frågan, någonsin uppnådde det stadium, på hvilket man skulle taga under öfvervägande, hvad man skulle göra med Turtiet, om det ottomaniska herradömet blifvit cullkastadt. Saken har likväl kommit så långt, utt den ätven har anspråk på Englands uppnärksamhet, och resultatet har tillsvidare blilvit det att Ryssland misstror Preussens afuogtert