för att i dem läsa, huruvida han talade uppriktigt eller ej. — Jag vill mista mina epåletter, utropade Gamba, om jag ej ger dig uret på det vilkoret! Här finnes tillräckligt många vittnen; jag kan ej frångå det. Under det han talade, höll hun städse uret närmare, så att det slutligen nästan berörde Fortunatos bleka kind. Det sågs tydligt på gossens ansigte hvilken strid der föregick i hans inre; hans nakna bröst höjde sig och sjönk våldsamt; han förmådde knappt andas. Men uret hängde framför hans ögon, strålade och glittrade, vred sig pu kedjan och träffade honom då och då på nästippen. Slutligen lyftade sig hans högra hand helt långsamt upp mot uret — hans fingerspetsar berörde det — det låg i hans hand, utan att Gamba dock släppte kedjan — urskifvan var af en vacker blå färg — boetten var nyligen polerad — det sken så blankt mot solen — frestelsen var allt för stor. Fortunatos venstra hand lyftade sig äfven och pekade med tummen öfver skuldran bort mot höstacken som låg bakom honom. . (Forts.)