Göteborgsposten – 24 oktober 1866, sida 1

J: Iryckt hos D. F. Bonnier. 1866. —— ——e — s— bar, men det faller sig svårt för mig att gisva det som ni kanske bäst behöfver. Den snillrikaste, den djupsinnigaste, men illika den olyckligaste at vårt lands författare i detta århundrade, Carl Jonas Ludvig Almqvist, som redan i femton år varit död sör sitt fädernesland, har nu ändtligen fått gå till hvila, men i främmande jord. Femton års landsflykt och oräkneliga, till ingen anhörig törtrodda lidanden, hatva försonat hans brott, ofver hvilket en ogenomtränglig slöja ligger. Snart skola hans skrifter återigen med samma begärlighet blifva lästa, som när de först utkommo. Snart skall hans namn obestridt intaga ett af de främsta, kanske det främsta rummet i vår litteraturhistoria. Ätven hans natfullaste motståndare skola gifva honom rättvisa, eller åtminstone erinra sig inskriften på en annan olyckligs gratvård: Gnaga ej den dödes ben, Skona den bortgångnes minne. Rubba icke denna sten; Ty blott döden bor derinne. Tecknarne at hans dödsruna i de stora lidningarne hatva på ett ädelt sätt lyst frid öfver hans stoft. Begge hafva utöfvat rättvisa genom att erkänna hans stora förtjenster om vår litteratur. Den ene minnestecknaren, från ungdomen hans vän, har tillika visat sitt mod deri, att i sin till Biografiskt Lexikon meddelade autobiografi oförbehållsamt och med en viss berättigad stolthet omtalat, att han bland sina intimaste vänner hade räknat Almqvist, ett erkännande, så mycket märkligare som en annan at dennes vänner, hvars autobiografi förekommer under samma bokstaf i nämnde lexikon, gör sig all möda ospard att förkorta och försvaga det band, som i många år förenat honom med Almqvist. Den, som skrifver dessa rader, stod i mer än 10 år på den vänskapligaste fot med Almqvist, var ofta under längre tider dagligen i hans sällskap, njöt af hans lärorika och hänförande samtal, och var den siste, som han här samtalade med den morgon, då han för sista gången lemnade hufvudstaden. Det kan ur psykologisk synpunkt betraktadt vara af intresse att känna, att under detta vårt samtal förrådde Almqvist icke det ringaste tecken till oro. Han töretog ofta och gerna resor, och det törundrade mig derföre alls icke när han på landgången till ängfartyget yttrade: det är möjligt att jag blir länge borta; men det är också möjligt attjag snart återvänder; deretter åtskildes vi. En egenhet bland de många, som lågo i hans rika skaplynne, var hans utomordentliga törmåga utt lätt bli bekant med alla, med hvilka han kom i beröring, utan att i ringaste mån vara påträngande eller inställsam, och att genast från första ögonblicket ställa sig på samma ståndpunkt med och intressera den, med hvilken han samtalade. Med vetenskapsmannen och med den okunnigaste samspråkade han lika obesväradt; alla intresserade han, på alla gjorde han ett angenämt intryck. At ingen har jag lärt mera, och en ypperligare, klarare och anspråkslösare lärare torde knappast hafva funnits. Af de många dissonanserna i hans karakter, som hans motståndare upptäckte efter olycksfallet, sörsporde jag ingen under våra samtal och intet af det outgrundliga och Ådemoniska, som man sedan i så rikt mått tillagt honom. Att hans lif blir en gåta för många är naturligt, men samma omdöme skall troligen tällas om alla dem, hvilka tillhöra snillena af första ordningen. Göran.